Det här är min fristad. En plats där jag delar med mig av det stora och det lilla. Och snälla, ta mig inte på orden. För mitt textjag är inte alltid jag.

21

By fnym Uncategorized

Vid havet kan jag slappna av. Släppa alla tankar, liksom låta vågorna göra mig tom. En bra tomhet. Jag har alltid undrat hur en gör för att tänka på ingenting, “blunda och tänk på ingenting, låt alla tankar rinna iväg”, hur då? Men idag, som nu är för några dagar sedan, när jag låg på en mjuk strand där sanden formades efter min kropp och där salta vågor bröts och blev till vitt skum förstod jag att jag faktiskt kan. Jag behöver bara ett hav. För då kan jag släppa alla tankar och tänka på ingenting. Och det var vad jag gjorde, helt stilla låg jag, med ljudet av hav i mina öron och tänkte på absolut ingenting.

Havet. Jag älskar havet. Dess doft, ljud och det mjuka vattnet som smeker ens hud samtidigt som kroppen lyfter. Får den att sväva i salt vatten.

Och sista kvällen kom det över mig. En känslostorm när jag insåg att det är sista gången, i alla fall för nu, och för en tid framöver, jag får uppleva det jag inte riktigt kan förklara. Sju år, nästan åtta, en tredjedel av mitt liv, på en bassängkant och i vattnet de som i början var barn, men som nu blivit till unga vuxna, kloka och helt jävla fantastiska människor. Jävlar vad jag kommer sakna er. Och där stod jag på balkongen med tårar salta som havet längs mina kinder.

20

By fnym Uncategorized

Det är slutet av maj och den här veckan blev det sommar över en natt. Träden exploderade och varm luft smekte bara ben. Jag tror inte tanken var att det här skulle handla om väder, ändå tycks jag hittills varit mån om att varje vecka beskriva vad som händer utanför mitt fönster. Å andra sidan, varför inte?

Imorgon åker jag till Spanien med några av de människor som lärt mig vem jag är. En del av dem har jag känt sen de var barn. Det är en ära att få vara nära unga människor. Att se dem växa upp och lära sig om livet. Det är också svårt, för jag som i andra sammanhang alltid varit, och fortfarande är, yngst – är tillsammans med dessa människor äldst. Vuxen. Imorgon åker jag till Spanien tillsammans med den grupp ungdomar jag är simtränare för, och som vi har längtat.

Spanien. Det enda land jag skrev fel namn på när det var dags för det stora Europaprovet i, vad kan det ha varit, femte klass? Jag kunde allt, och mycket mer därtill, för jag visste att det stod extrapoäng på spel. Och visst fick jag mina extrapoäng för alla de berg, sjöar och städer jag inte behövde kunna. Men till ingen nytta. För på provet jag sedan fick tillbaka, den från början tomma Europakartan jag med barnslig handstil fyllt med mer text än vad som egentligen fick plats, fanns en röd pil. En sån där böjd med två spetsar som visar att någonting ska byta plats. I det här fallet Spanien och Frankrike. Min kropp fylldes av självhat och jag gjorde det enda rätta. Låste in mig på toaletten. Och grät.

19

By fnym Uncategorized

Jag ska börja ett nytt jobb. Kontraktet är skrivet och den näst sista maj gör jag min första dag. Det känns rätt. Spännande, roligt och utmanande på samma gång. För en människa som jag, med ett kontrollbehov av det större slaget är det, såklart, en lättnad att efter en (kort) tid av ovisshet veta vad som väntar.

Min moral har gjort att jag skämts över den situation som fram tills i mitten av förra veckan har varit ett faktum. Dumt, ja. För jag är också medveten om att det är ett privilegium att varje dag ha en stabil och trygg arbetsplats att gå till. Å andra sidan har jag så länge jag kan minnas levt med det så kallade duktig-flicka-syndromet med tankarna prestera, prestera, prestera som följd. Men det är ju också vad jag vill. Prestera.

Och för att klargöra, om nu någon skulle undra. I slutet av mars kom beskedet att byrån jag jobbade på skulle avvecklas. Några dagar senare tömdes kontoret men min anställning avslutades inte förrän 2 maj. Och en vecka senare skrev jag på det nya kontraktet. prestera, prestera, prestera. Kanske har jag duktig-flicka-syndromet att tacka.

18

By fnym Uncategorized

Vecka två och jag höll på att glömma. Jag vill få rutin. Jag vill formulera tankar. Och jag vill skriva mer. Därför vore det ju så dumt, att redan vecka två glömma bort.

Tiden flyger. Det känns som att träden blir grönare för varje timme som går. Växtvärk. En sen vår. Men fin, varm och kvittrande, såsom våren alltid är. Jag älskar våren. Ljusa mornar med varm morgonsol. Det ger mig så mycket energi, ja mer än vad jag vanligtvis har. Och det är passande, för det känns som om någonting bra håller på att ske.

Jag kom hem till ett Sverige med gröna träd och rosa körsbärsblom. En vecka i värmen och hem till en sprudlande vår. Det är jag lycklig över. Att jag fick tid att bara vara. Att ligga i varm sand och till ljudet av hav fastna i berättelser. Det gjorde mig gott.