Det här är min fristad. En plats där jag delar med mig av det stora och det lilla. Och snälla, ta mig inte på orden. För mitt textjag är inte alltid jag.

25

By fnym Uncategorized

Midsommar och jag tänker tillbaka. Till en annan midsommar, för tio år sedan. En kväll med sprit, fylla och skam. Aldrig har jag skämts som jag gjorde då, men det var inte jag som var full. Det var aldrig jag. Midsommarkvällen speglades i det bärnstensfärgade vattnet. Himlen hade äntligen blivit blå, efter det obligatoriska regnet, som kom lagom till sillunchen och som höll i sig långt efter jordgubbstårtan ätits upp. Som tonåring var jag blyg, hade svårt att ta för mig och jag visste nog inte riktigt vem jag var. Men den här kvällen hade jag kul, tillsammans med nyfunna vänner, deras vänner och vännernas vänner. Allt var perfekt. Allt var fel. Och jag gick sönder, igen.

Jag tänker tillbaka med ett slags lugn. En konstig känsla i kroppen, en känsla som aldrig tycks lämna mig helt. Tio år är lång tid, men i minnet är tidsrymden en annan. Jag glömmer aldrig. Ändå är jag lugn. Lite rädd för vad bilderna i huvudet kan göra med en, men mest är jag lugn.

24

By fnym Uncategorized

Jag tränar för att det är kul. Det är lögnen jag försöker intala mig, och alla jag träffar, är sann. Men det är den inte, lögner är inte sanna. Men det som fram till i vintras var någonting jag verkligen ville bli bra på, gör jag nu, nej – försöker jag nu,  göra för att det är kul. Jag älskar att träna. Älskar att pressa min kropp. Älskar att inte orka mer. Älskar att orka ändå. Men just nu räcker det inte att älska.

Jag ville bli bra. Inte bäst, för den tiden var jag inte beredd att ge. Men för att bli bra, och då inte medelmåtta-bra, krävs mycket, och jag hade chansen. Ändå tog jag den inte. Jag satsade allt. Jag satsade för mycket. Jag satsade på för många saker samtidigt, fastän jag hela tiden vetat att det ju inte håller i längden. Jag ville bli bra. Men jag satte aldrig upp tillräckligt stora, eller tydliga, mål. Jag ville bara bli bra.

Jag blev bra. Långt ifrån så bra som jag ville, men långt över medelmåtta-bra. Men sedan kom livet emellan och jag tvingades välja. Ett val jag skjutit upp i ett år, nästan två. Jag tvingades välja mellan de tre saker jag inte kunnat satsat helt på, eftersom jag försökt satsa på allt. Alla goda ting är inte tre. Jag valde bort simningen, ett jobbigt beslut som ibland får min bröstkorg att väga hundra kilo, och ändå har jag tid kvar innan säsongen är slut. Jag valde att fortsätta träna, men på en mer lagom nivå. Även det ett svårt beslut, men som får mig att känna lättnad, trots att lagom aldrig varit min grej. Jag valde jobbet, ett självklart beslut.

Jag är nöjd över det val jag gjort. Jag är tacksam över att det kändes så självklart, när allt väl ställdes på sin spets var det enda rätta att söka sig till Stockholm. Att påbörja den karriär jag försiktigt smög igång direkt efter min examen, men som jag inte vågat satsa på för jag har haft så mycket annat. Simningen. Träningen. Livet.

Jag vill bli bra. Jag ska bli bra. På mitt jobb, på att vara jag, på lite allt möjligt. Jag ska fortsätta träna, men inte för att bli bra. Och det, det känns bra. Och så jävla jobbigt på en och samma gång. Jag har ett mål med träning. Jag tränar för att det är kul. Det är lögnen jag ska se till blir sann.

23

By fnym Uncategorized

Människors olikheter fascinerar mig. Våra beteenden, hur vi agerar, och inte minst hur vi hanterar och reagerar på olika situationer. Den period av understimulans jag befunnit mig i de senaste månader har satt fysiska spår på min kropp. Hur och vad är av mindre betydelse, men det är så tydligt nu, när det har vänt. När jag återigen är i en fullspäckad vardag, med måsten, viktiga och mindre viktiga. Då trivs jag. Då mår min kropp bra.


Det är märkligt hur folk tittar på en med menande blickar. Med blickar som nästan tar tag om ens axlar, skakar om en, och säger: du måste ta det lugnt. Men det är inte sant. Visst ligger det mycket i att en måste lära känna sin kropp och de signaler den sänder ut. Lära sig att ta ett kliv tillbaka och slappna av, åtminstone då och då. Det är viktigt, så visst ligger det sanning i det. Men det blir fel när människor, vänner och ytliga bekanta, försöker stoppa det flow i alla fall jag behöver för att vara mitt bästa jag. Omtanke, självklart är det av omtanke, kärlek och välvilja, men den här vintern och våren har lärt mig att jag behöver krav från omgivningen för att må bra. Stora krav och mindre krav, det viktigaste är att de inte bara är på mina villkor. För pressa mig, och att sätta krav på mig själv, det är något jag är bra på. Lite för bra på. Men det är inte alltid tillräckligt.

22

By fnym Uncategorized

Jag färgade håret rosa och började nytt jobb. Två ganska stora förändringar, den ena, såklart, lite mer väsentlig än den andra. Men ändå. Det slog mig också att jag faktiskt aldrig bott själv i mer än några dagar, åtminstone inte i mitt eget hem. Jag blev sambo direkt, och sedan dess är det mest jag som ibland varit bortrest. Men inte nu.  

Förmodligen är det nyttigt att få känna av kontrasten, skillnaden mellan ensamhet och tvåsamhet – för den är stor. Och då menar jag inte att ensamhet behöver innebära att en är ensam, utan mer det faktum att vardagen blir så himmelens mycket enklare när en är två.

Så efter att ha varit själv i huset en vecka inser jag att jag är så otroligt tacksam över att jag lever i den finaste tvåsamheten som finns. Jag delar mitt hus med en människa jag älskar, och som älskar mig tillbaka och tillsammans gör vi vardagen både fin och enkel. Det borde jag aldrig ta för givet.