Det här är min fristad. En plats där jag delar med mig av det stora och det lilla. Och snälla, ta mig inte på orden. För mitt textjag är inte alltid jag.

29

By fnym Uncategorized

Semestertid. Hittills två veckor av lugnt arbete med huset. Ja, i lugnt tempo, till skillnad från de två senaste somrarna då vi har renoverat både på dagen och natten, har vi byggt en trall och vi kommer allt närmre det som kallas färdiga med huset. Jag tror inte vi kommer dit, för färdig är lika med klar, och vad händer egentligen då?

Hur som helst har vi byggt ut vår altan, gjort en redan stor yta större och kompletterat med en hög och djup trapp, perfekt för långa frukostar i morgonsolen eller bara skönt häng, och jag känner sådan tacksamhet för så mycket. Att vi har ett hus. Att vi, bara vi låter det ta lite tid, kan forma det (nästan) precis som vi vill. Att vi är två och att vi gör allt tillsammans, utan några längre pratstunder men ändå i varandras närvaro, om en vill vara klyschig – som ett team. Och att jag i skrivande stund sitter ute och blickar ut över hagen intill min tomt där två hästar betar ljudligt. Det är lätt att ta sådant för givet, och det gör jag nog ibland. Kanske till och med ofta. Därför känns det extra viktigt att mitt i vardagen, om nu ens semester kan räknas som vardag, stanna upp och njuta lite extra. Framförallt när en är som jag och har svårt att leva i nuet. Hela tiden tänker jag framåt, vad ska hända imorgon? Om en vecka? Till jul? Vad gör vi nästa sommar?

28

By fnym Uncategorized

En skatunge letar upp en grop i det gröna gräset, breder ut sina vingar och gör sig redo att dö. Några minuter senare är fågelkroppen täckt av flugor. Vidriga kryp som njuter av kadavret och ett äckel fyller min kropp. Jag backar, försöker förgäves vifta bort flugorna som tar sig in innanför mina kläder. Kryper på min rygg. Det kliar, och jag springer, viftar, sliter av mig tröjan men de sitter kvar, fastklistrade på min rygg.

För mindre än en timme sedan tittade djuret på mig med sina runda ögon. Jag tror den log, och jag log tillbaka och stod emot impulsen att smeka den ömt. Fjädrarna på hjässan var svarta och tufsiga, så som de är på en fågelunge som ännu inte lärt sig använda sina vingar. Skatungen verkade vilsen, förmodligen chockad över att ha ramlat, eller knuffats, ut ur sitt trygga bo, men tycktes ändå må bra. Den hoppade runt på gräsmattan, utforskade en ny värld. Trodde jag. Hoppades jag, men istället sökte den målmedvetet efter en ny trygghet. Ett ställe att avsluta det som knappt hade börjat. För  jag tror den visste, att snart skulle fågelungen vara död.

27

By fnym Uncategorized

Jag cyklade på en krokig landsväg en vindstilla sommarnatt. Ungefär en timme innan solen skulle gå upp. Det doftade av dimma, gräs och fuktig åker. Nattfjärilar och andra småkryp flög runt i luften och någonstans sprang en rävunge ut på vägen, precis framför mig och jag tvingades bromsa för att inte cykla på den. Den var så liten, och helst av allt hade jag velat ta med mig den hem.

Jag cyklade på en krokig landsväg en vindstilla sommarnatt och jag var mitt i ett lyckorus. Att cykla får mig att känna mig fri. Med tyst musik i öronen, för att inte gå miste om ljudet av den tysta natten, flög jag fram och ingenting tycktes kunna stoppa mig. Förutom rävungen, som för en liten stund fick mig att tappa fart. Det var bara jag, min cykel, musiken och så djuren som existerade. Sommarnatten var min och jag njöt av varje meter, ville nästan inte komma hem. Ville bara fortsätta cykla, mot oändligheten och vidare.