Det här är min fristad. En plats där jag delar med mig av det stora och det lilla. Och snälla, ta mig inte på orden. För mitt textjag är inte alltid jag.

43

By fnym Uncategorized

En en säger att jag är snygg. En tittar gillande på mina alldeles för stora tonårsbröst. En säger att jag ser ut som en hora. En kan inte sluta glo. En vill knulla mig. En lägger en hand på min rumpa. En säger att jag är ful. En drar ner min tröja. En hel flock kastar allt de kan komma åt på mig, i syfte att pricka klyftan mellan tonårsbrösten. De trycker ner mig, verkligen stampar till och gnider sin sko mot marken, som om jag vore en cigarettfimp som gjort sitt. Och alla hade de en sak gemensamt.

Jag har aldrig blivit utsatt för ett övergrepp. Alltså ett riktigt ett, där mannen förgriper sig på kvinnan och med sitt våld tvingar henne till sex. Däremot minns jag när mina bröst blev jag. Jag var tjejen med tuttarna, hon som bara var tolv och såg ut som 20 – minst. Mina jämnåriga drog ner mina tröjor, gjorde sig rolig över tuttarna som vällde ut ur de lila kuporna med Nasse på. De äldre busvisslade. På familjesemestern sjöng några av dem på låten I like big buts and I cannot lie, men de använde sin otroliga  fantasi och bytte ut buts mot boobs eftersom de kände sig tvungna att upplysa mig och hela min omgivning om att mina tuttar förtjänade att sjungas för. En annan gång satt jag i klassrummet, i so-salen i min högstadieskola. Jag tror det var i åttan. Förmodligen var jag djupt försjunken i skolarbetet, men någonting fångade min uppmärksamhet och jag tittade upp i samma stund som mappar, pennor, häftapparater, sudd – ja allt hårt och lagom stort som går att finna i ett högstadieklassrum, flyger mot mig och träffar min överkropp. Vissa saker hamnade bredvid. Någonting i tröjan. En målbrottsröst ropar belåtet mitt i prick, tio poäng. Jag lämnar klassrummet, låser in mig på toaletten men jag gråter inte. För tack vare mina bröst var jag någon.

Någon gång under gymnasiet försvann tuttarna. Poff. Plötsligt kunde jag kupa min hand runt de nu hängiga fettklumparna och med det blev jag en vanlig tjej som inte var sina bröst. Men det slutade ju inte där.

Det har fortfarande inte slutat. Lite då och då tar en man sig friheten att vissla på mig, som om jag vore ett djur. Kvinnor och hundar, de ska visslas på. Hunden för att den ska komma, och kvinnan för att hon är snygg, intressant eller kanske skitful. Det händer att okända händer tar på min kropp. Här om dagen bytte jag plats på tunnelbanan när jag insåg att mannen bredvid mig fotade mig. Ibland blir jag rädd att mannen jag möter ska se till att jag blir ett verkligt offer. Ett riktigt ett, där mannen förgriper sig på kvinnan och med våld tvingar henne till sex.

Jag har aldrig blivit våldtagen. Däremot har pojkar och män gått över gränsen så många gånger att jag tappat räkningen. Så många gånger att jag inte längre blir förvånad när det händer. Och för mig är den acceptansen övergrepp nog.

#metoo

41

By fnym Uncategorized

Det händer inte så mycket. Ändå går allt i ett. Jag har ingenting emot vardagen, trots att vissa bitar inte tycks falla på plats så trivs jag med det rutinmässiga. Tryggheten. Jag vaknar, jag tar mig till mitt jobb, jag tränar – ofta tillsammans med några av mina bästa vänner och jag åker hem. Hem till Tim, hem till vårt hus där vi äter en för sen middag i soffan och kollar mer eller mindre engagerat på någon serie innan vi somnar tillsammans.

Jag trivs med vardagen, men vill ändå ha mer. Jag längtar fortfarande efter utmaningar. Inom mig finns så mycket som vill ut men jag håller tillbaka, för det finns inte plats för mig. Med bakbundna händer gör jag så gott jag kan. Gör allt jag förmår. Jag försöker verkligen, men jag är ingen maskin. Ändå är det så jag känner mig. Som en jävla maskin.

39

By fnym Uncategorized

Idag fick jag berättat för mig hur jag som sexåring exploderade när jag för mitt liv inte kunde förstå hur ett snöre mellan två händer kunde bli till en kaffekopp. Jag kommer inte själv ihåg, men det är möjligt – faktiskt troligt att jag som sexåring var mer envis än vad jag är idag, för jag lärde mig till slut. Förmodligen lämnade jag en pöl ilskna tårar efter mig, men jag jag lyckades. Idag, 18 år senare kan jag, trots att jag inte minns, se allting framför mig. Ett galet barn som inte kan förstå någonting så banalt som hur en med rätt fingerrörelser kan forma en figur mellan sina händer. Det trots förmodligen pedagogiska förklaringar som upprepades, gång på gång. Idag, efter att ha fått denna händelse återberättad ler jag när jag tänker på den ilskna sexåringen som är jag som barn. Jag ler åt det faktum att hon ännu finns i mig, och att hon nog alltid kommer finnas kvar, hur töntigt och störigt hennes beteende än är. Idag förstår jag att den frustration som kryper i min kropp när jag inte får ihop det enkla, trots att jag oftast förstår det som är bra mycket svårare, är en del av mig som gör jag till jag.