Det här är min fristad. En plats där jag delar med mig av det stora och det lilla. Och snälla, ta mig inte på orden. För mitt textjag är inte alltid jag.

45

By fnym Uncategorized

I fredags packade jag tävlingsväskan. Samlade ihop mig själv och åkte till Norrtälje för att tävla i crossfit. Det var ett år sedan sist – men då i lag tillsammans med starka vänner att delvis förlita mig på. Nu var jag ensam, och bakom mig hade jag ett år av kaosartad träning. Det senaste halvåret har på många plan varit mer stabilt än det första. Men jag har dragit ner på volymen, och försökt övertyga mig själv om att jag tränar för att det är kul. Utan press. Och framförallt utan krav på att leva som en satsande atlet. För jag satsar inte på min idrott, även om jag älskar den och fortfarande drivs av att kunna prestera. Vinna. Om än bara över mig själv.

Jag gjorde min bästa tävling hittills. Mitt mål var att ha kul. Och att inte tänka ihjäl mig själv. Jag dog nästan på det första eventet. Så jävla jobbigt var det. Och så jävla mycket älskar jag att trotsa tankarna som säger åt mig att ge upp. Jag tog mig till semin. Och där, i min första semifinal som individuellt tävlande atlet placerade jag mig på en femte plats. Framför mig hade jag fyra atleter som alla tillhör eliten, även långt utanför Sverige. Jag tog mig till final. Och där, i min första final som individuellt tävlande atlet log jag när jag missade lyft efter lyft inför en kokande publik. Där vann jag, över mig själv och mitt kaosartade träningsår.

43

By fnym Uncategorized

En en säger att jag är snygg. En tittar gillande på mina alldeles för stora tonårsbröst. En säger att jag ser ut som en hora. En kan inte sluta glo. En vill knulla mig. En lägger en hand på min rumpa. En säger att jag är ful. En drar ner min tröja. En hel flock kastar allt de kan komma åt på mig, i syfte att pricka klyftan mellan tonårsbrösten. De trycker ner mig, verkligen stampar till och gnider sin sko mot marken, som om jag vore en cigarettfimp som gjort sitt. Och alla hade de en sak gemensamt.

Jag har aldrig blivit utsatt för ett övergrepp. Alltså ett riktigt ett, där mannen förgriper sig på kvinnan och med sitt våld tvingar henne till sex. Däremot minns jag när mina bröst blev jag. Jag var tjejen med tuttarna, hon som bara var tolv och såg ut som 20 – minst. Mina jämnåriga drog ner mina tröjor, gjorde sig rolig över tuttarna som vällde ut ur de lila kuporna med Nasse på. De äldre busvisslade. På familjesemestern sjöng några av dem på låten I like big buts and I cannot lie, men de använde sin otroliga  fantasi och bytte ut buts mot boobs eftersom de kände sig tvungna att upplysa mig och hela min omgivning om att mina tuttar förtjänade att sjungas för. En annan gång satt jag i klassrummet, i so-salen i min högstadieskola. Jag tror det var i åttan. Förmodligen var jag djupt försjunken i skolarbetet, men någonting fångade min uppmärksamhet och jag tittade upp i samma stund som mappar, pennor, häftapparater, sudd – ja allt hårt och lagom stort som går att finna i ett högstadieklassrum, flyger mot mig och träffar min överkropp. Vissa saker hamnade bredvid. Någonting i tröjan. En målbrottsröst ropar belåtet mitt i prick, tio poäng. Jag lämnar klassrummet, låser in mig på toaletten men jag gråter inte. För tack vare mina bröst var jag någon.

Någon gång under gymnasiet försvann tuttarna. Poff. Plötsligt kunde jag kupa min hand runt de nu hängiga fettklumparna och med det vanlig tjej som inte var sina bröst. Men det slutade ju inte där.

Det har fortfarande inte slutat. Lite då och då tar en man sig friheten att vissla på mig, som om jag vore ett djur. Kvinnor och hundar, de ska visslas på. Hunden för att den ska komma, och kvinnan för att hon är snygg, intressant eller kanske skitful. Det händer att okända händer tar på min kropp. Här om dagen bytte jag plats på tunnelbanan när jag insåg att mannen bredvid mig fotade mig. Ibland blir jag rädd att mannen jag möter ska se till att jag blir ett verkligt offer. Ett riktigt ett, där mannen förgriper sig på kvinnan och med våld tvingar henne till sex.

Jag har aldrig blivit våldtagen. Däremot har pojkar och män gått över gränsen så många gånger att jag tappat räkningen. Så många gånger att jag inte längre blir förvånad när det händer. Och för mig är den acceptansen övergrepp nog.

#metoo

41

By fnym Uncategorized

Det händer inte så mycket. Ändå går allt i ett. Jag har ingenting emot vardagen, trots att vissa bitar inte tycks falla på plats så trivs jag med det rutinmässiga. Tryggheten. Jag vaknar, jag tar mig till mitt jobb, jag tränar – ofta tillsammans med några av mina bästa vänner och jag åker hem. Hem till Tim, hem till vårt hus där vi äter en för sen middag i soffan och kollar mer eller mindre engagerat på någon serie innan vi somnar tillsammans.

Jag trivs med vardagen, men vill ändå ha mer. Jag längtar fortfarande efter utmaningar. Inom mig finns så mycket som vill ut men jag håller tillbaka, för det finns inte plats för mig. Med bakbundna händer gör jag så gott jag kan. Gör allt jag förmår. Jag försöker verkligen, men jag är ingen maskin. Ändå är det så jag känner mig. Som en jävla maskin.

39

By fnym Uncategorized

Idag fick jag berättat för mig hur jag som sexåring exploderade när jag för mitt liv inte kunde förstå hur ett snöre mellan två händer kunde bli till en kaffekopp. Jag kommer inte själv ihåg, men det är möjligt – faktiskt troligt att jag som sexåring var mer envis än vad jag är idag, för jag lärde mig till slut. Förmodligen lämnade jag en pöl ilskna tårar efter mig, men jag jag lyckades. Idag, 18 år senare kan jag, trots att jag inte minns, se allting framför mig. Ett galet barn som inte kan förstå någonting så banalt som hur en med rätt fingerrörelser kan forma en figur mellan sina händer. Det trots förmodligen pedagogiska förklaringar som upprepades, gång på gång. Idag, efter att ha fått denna händelse återberättad ler jag när jag tänker på den ilskna sexåringen som är jag som barn. Jag ler åt det faktum att hon ännu finns i mig, och att hon nog alltid kommer finnas kvar, hur töntigt och störigt hennes beteende än är. Idag förstår jag att den frustration som kryper i min kropp när jag inte får ihop det enkla, trots att jag oftast förstår det som är bra mycket svårare, är en del av mig som gör jag till jag.

38

By fnym Uncategorized

Tiden flyger och jag med den. September är snart förbi och utanför mitt fönster färgas världen gul. Jag är skör. Har lite för mycket att göra och jag får skavsår av vardagen. Men jag tänker att det är okej, åtminstone en kort period. Jag tror, eller kanske hoppas jag, att det lättar snart. I takt med att marken täcks av gula löv.

Jag längtar efter utmaningar Och att använda min kapacitet, istället för att som nu, gå på någon slags sparlåga i väntan på att någonting ska hända. Att ligga lågt är inte min grej. Jag trivs inte med att bara flyga med. Rätta sig i ledet och vända kappan efter vinden. Det kväver mig, ger mig skavsår och får mig att känna mig skör.

Men hösten, den är fin.

36

By fnym Uncategorized

När tiden är knapp är det så lätt att glömma vad som egentligen är viktigt. Jag, på jobbet, i ett litet rum. Du, någon annan stans, gråtandes i mitt öra. Liten, rädd och vilsen. Överfallen av en känslostorm som målar hela världen svart. Jag, lugn, låtsaslugn. Sväljer hårt och på håll känner jag vinden från den storm du befinner dig i. Men jag står kvar. Stärkt av ditt förtroende. Du ger mig dina tårar. Och fast det inte syns så får du får mina. Osynliga, starka silvertårar, för det faktum att du väljer mig, det är stort.  

Men det är vardag. För en liten stund ger jag dig min tid. Du förtjänar all tid, med där och då kan jag inte ger dig mer. Jag har annat att göra, viktiga saker som bara inte får dra ut på tiden. Någon måtta får det vara. Jag fick dina tårar. Du fick min tid. Men så fort den värsta stormen lagt sig återgår vi till det som var. Jag, tillbaka in i vardagen, som om ingenting har hänt, trots att allt, precis allt har hänt. Du, någon annan stans, fortfarande med blöta kinder, men kanske, lite större, lite mindre rädd och lite mindre vilsen. Kanske.

34

By fnym Uncategorized

Jag har en vän jag ser alldeles för lite av. Eller ja, jag har flera sådana, för jag har så svårt att vårda värdefulla relationer. Men det betyder inte att jag inte bryr mig. Jag tänker ofta på henne. Tänker på henne som min bästa vän. Men sedan tänker jag lite till, och förstår, att tiden har gjort oss vuxna, och det vi hade då har vi inte längre kvar. Mycket av det beror på mig, på min oförmåga att höra av mig, att ses. Att vara en bra vän.

Idag grät jag när hon berättade om sin andra förlossning, då hon nästan förlorade sin son. Sedan grät jag när hennes mamma sjöng. Och ännu mer grät jag när hon själv, med sin fina röst som alltid går rätt in i mig, sjöng om kärleken till sina barn. Leendes lät jag tårarna rinna när jag tittade på min barndomsvän när hon stod tillsammans med sin familj, på gräsmattan intill ett hus jag älskade att vara i som barn.

Frida, jag vet att du vet att jag tycker det är svårt. Att jag känner skuld. Att jag saknar dig. Att jag värdesätter vår vänskap högt, även om den nog egentligen ligger på is. Att jag ser upp till dig. Att jag inte blivit den jag är utan dig. Att jag älskar dig.

33

By fnym Uncategorized

Fredag kväll, sol som torkar bort spåren av det tidigare ihållande regnet, en trädgård – min trädgård, fylld med människor jag värderar högt. Vänner som fyller mig med energi. Ett himla bra avslut på en vecka där jag mest känt mig som en vattenpöl. Men det är just sådana ögonblick, när livet är det finaste som finns, som gör det hanterbart att stundtals känna sig svag och och genomskinlig. Som en vattenpöl på smutsig asfalt. Det är okej. För det hör till, toppar och dalar som ju faktiskt ger färg åt det som ibland bara känns svart och vitt.

32

By fnym Uncategorized

Någon sitter på mitt bröst. Länge har någon suttit där, gjort sig så tung som möjlig. Då och då blir jag lämnad i fred, men bara för en stund. Tillbaka igen, det gör ont och det känns som att jag sakta ska kvävas till döds. Men jag vet, jag dör inte.

Jag har allt en kan begära. Jag är lycklig, tillfreds och jag älskar att leva mitt liv. Inte varje dag, såklart, men för det mesta, ja nästan jämt. Jag har kul och jag skrattar, på riktigt. Ett genuint, om än ganska fult skratt. Och ändå, ibland mitt i skrattet, händer det igen och jag tänker, nu händer det. Nu dör jag.

Jag har lärt mig älska mig själv, men ganska ofta hatar jag att vara jag. Hatar alla stormar, alltid lite för mycket. För glad. För arg. För ledsen. Det är alltid jag och jag hatar alla häftiga svängar och den återkommande känslorna som alltid är för många. För stora. Litet blir gigantiskt och det känns som jag förvandlas till mitt tonårsjag. Ung, vilsen och förtvivlad. Det gör så ont. Men för en tonåring på väg in i vuxenlivet är det okej, för alla vet att det är tufft, men det blir bättre sen, när en blir vuxen. Och visst blir det bättre, men när någon sätter sig på mitt bröst som inte längre tillhör mitt femtonårsjag känner jag mig så liten, svag och ung. Som om jag fastnat, stannat till i utvecklingen. En tonåring som aldrig kommer växa upp, bli en vuxen som kan hantera allt, hantera livet och hålla känslorna i schack och inte med hela kroppen visa att snart händer det. Snart exploderar jag.

Fan.

Det känns som att jag ska dö. Men jag dör inte.

31

By fnym Uncategorized

En gång i månaden får jag finnar, stora röda bulor som ömmar i ansiktet, på axlarna och på min rygg. En gång i månaden känns det som att jag kan äta allt som finns inom räckhåll, bara det är sött, fett eller på något annat sätt konstgjort. En gång i månaden bränner tårarna bakom mina ögon flera gånger om dagen. En gång i månaden får jag så ont i magen, ryggen och ibland ända ner i låren, att jag har svårt att sitta upprätt, och ändå är inte jag en av dem med svåra smärtor. En gång i månaden oroar jag mig för att lämna fläckar på stolen jag sitter på. En gång i månaden sväller min mage och jag kan inte ha alla mina kläder. En gång i månaden behöver jag gå på toaletten typ jämt eftersom det trycker överallt och jag inte kan skilja på vad som är vad. En gång i månaden känner jag mig så fruktansvärt äcklig, och ful. En gång i månaden biter jag ihop och är precis som vanligt, trots att det enda jag vill är att lägga mig ner, var som helst, och kura ihop mig till en boll med knäna uppdragna till hakan. En gång i månaden rynkar någon på näsan, äcklad, eller skruvar på sig, obekväm, för att jag är lite för öppen när jag säger som det är. Att jag har mens och att det påverkar mig. Varje dag är vi hundratals kvinnor som känner likadant. Varje dag förväntas kvinnor svälja en mans sperma. Men mens, det är äckligt och ska helst inte pratas om. Hur fan kan det fortfarande vara så?