Det här är min fristad. En plats där jag delar med mig av det stora och det lilla. Och snälla, ta mig inte på orden. För mitt textjag är inte alltid jag.

33

By fnym Uncategorized

Fredag kväll, sol som torkar bort spåren av det tidigare ihållande regnet, en trädgård – min trädgård, fylld med människor jag värderar högt. Vänner som fyller mig med energi. Ett himla bra avslut på en vecka där jag mest känt mig som en vattenpöl. Men det är just sådana ögonblick, när livet är det finaste som finns, som gör det hanterbart att stundtals känna sig svag och och genomskinlig. Som en vattenpöl på smutsig asfalt. Det är okej. För det hör till, toppar och dalar som ju faktiskt ger färg åt det som ibland bara känns svart och vitt.

32

By fnym Uncategorized

Någon sitter på mitt bröst. Länge har någon suttit där, gjort sig så tung som möjlig. Då och då blir jag lämnad i fred, men bara för en stund. Tillbaka igen, det gör ont och det känns som att jag sakta ska kvävas till döds. Men jag vet, jag dör inte.

Jag har allt en kan begära. Jag är lycklig, tillfreds och jag älskar att leva mitt liv. Inte varje dag, såklart, men för det mesta, ja nästan jämt. Jag har kul och jag skrattar, på riktigt. Ett genuint, om än ganska fult skratt. Och ändå, ibland mitt i skrattet, händer det igen och jag tänker, nu händer det. Nu dör jag.

Jag har lärt mig älska mig själv, men ganska ofta hatar jag att vara jag. Hatar alla stormar, alltid lite för mycket. För glad. För arg. För ledsen. Det är alltid jag och jag hatar alla häftiga svängar och den återkommande känslorna som alltid är för många. För stora. Litet blir gigantiskt och det känns som jag förvandlas till mitt tonårsjag. Ung, vilsen och förtvivlad. Det gör så ont. Men för en tonåring på väg in i vuxenlivet är det okej, för alla vet att det är tufft, men det blir bättre sen, när en blir vuxen. Och visst blir det bättre, men när någon sätter sig på mitt bröst som inte längre tillhör mitt femtonårsjag känner jag mig så liten, svag och ung. Som om jag fastnat, stannat till i utvecklingen. En tonåring som aldrig kommer växa upp, bli en vuxen som kan hantera allt, hantera livet och hålla känslorna i schack och inte med hela kroppen visa att snart händer det. Snart exploderar jag.

Fan.

Det känns som att jag ska dö. Men jag dör inte.

31

By fnym Uncategorized

En gång i månaden får jag finnar, stora röda bulor som ömmar i ansiktet, på axlarna och på min rygg. En gång i månaden känns det som att jag kan äta allt som finns inom räckhåll, bara det är sött, fett eller på något annat sätt konstgjort. En gång i månaden bränner tårarna bakom mina ögon flera gånger om dagen. En gång i månaden får jag så ont i magen, ryggen och ibland ända ner i låren, att jag har svårt att sitta upprätt, och ändå är inte jag en av dem med svåra smärtor. En gång i månaden oroar jag mig för att lämna fläckar på stolen jag sitter på. En gång i månaden sväller min mage och jag kan inte ha alla mina kläder. En gång i månaden behöver jag gå på toaletten typ jämt eftersom det trycker överallt och jag inte kan skilja på vad som är vad. En gång i månaden känner jag mig så fruktansvärt äcklig, och ful. En gång i månaden biter jag ihop och är precis som vanligt, trots att det enda jag vill är att lägga mig ner, var som helst, och kura ihop mig till en boll med knäna uppdragna till hakan. En gång i månaden rynkar någon på näsan, äcklad, eller skruvar på sig, obekväm, för att jag är lite för öppen när jag säger som det är. Att jag har mens och att det påverkar mig. Varje dag är vi hundratals kvinnor som känner likadant. Varje dag förväntas kvinnor svälja en mans sperma. Men mens, det är äckligt och ska helst inte pratas om. Hur fan kan det fortfarande vara så?

30

By fnym Uncategorized

Jag kommer av mig och skjuter upp. Det är inte likt mig, det är inte jag. Och ändå är det jag, och ingen annan än jag, som gör det. Hur blev det så?

Min semester är slut efter några fina dagar längs kusten, då jag äntligen fick kasta mig i havet igen. Det svenska den här gången och jag kommer nog aldrig sluta fascineras över vad salt vatten kan göra med en. Vad salt vatten gör med mig.

Jag är tillbaka på jobbet, det där jag ena dagen känner att jag har full koll på vad jag ska, och förväntas göra, för att sedan nästa dag känna mig som den mest vilsna i världen. Men jag trivs. Och jag ser fram emot en spännande och fartfylld höst, fastän jag vill hävda att det är mycket kvar av sommaren. Älskade underbara sommar.

29

By fnym Uncategorized

Semestertid. Hittills två veckor av lugnt arbete med huset. Ja, i lugnt tempo, till skillnad från de två senaste somrarna då vi har renoverat både på dagen och natten, har vi byggt en trall och vi kommer allt närmre det som kallas färdiga med huset. Jag tror inte vi kommer dit, för färdig är lika med klar, och vad händer egentligen då?

Hur som helst har vi byggt ut vår altan, gjort en redan stor yta större och kompletterat med en hög och djup trapp, perfekt för långa frukostar i morgonsolen eller bara skönt häng, och jag känner sådan tacksamhet för så mycket. Att vi har ett hus. Att vi, bara vi låter det ta lite tid, kan forma det (nästan) precis som vi vill. Att vi är två och att vi gör allt tillsammans, utan några längre pratstunder men ändå i varandras närvaro, om en vill vara klyschig – som ett team. Och att jag i skrivande stund sitter ute och blickar ut över hagen intill min tomt där två hästar betar ljudligt. Det är lätt att ta sådant för givet, och det gör jag nog ibland. Kanske till och med ofta. Därför känns det extra viktigt att mitt i vardagen, om nu ens semester kan räknas som vardag, stanna upp och njuta lite extra. Framförallt när en är som jag och har svårt att leva i nuet. Hela tiden tänker jag framåt, vad ska hända imorgon? Om en vecka? Till jul? Vad gör vi nästa sommar?

28

By fnym Uncategorized

En skatunge letar upp en grop i det gröna gräset, breder ut sina vingar och gör sig redo att dö. Några minuter senare är fågelkroppen täckt av flugor. Vidriga kryp som njuter av kadavret och ett äckel fyller min kropp. Jag backar, försöker förgäves vifta bort flugorna som tar sig in innanför mina kläder. Kryper på min rygg. Det kliar, och jag springer, viftar, sliter av mig tröjan men de sitter kvar, fastklistrade på min rygg.

För mindre än en timme sedan tittade djuret på mig med sina runda ögon. Jag tror den log, och jag log tillbaka och stod emot impulsen att smeka den ömt. Fjädrarna på hjässan var svarta och tufsiga, så som de är på en fågelunge som ännu inte lärt sig använda sina vingar. Skatungen verkade vilsen, förmodligen chockad över att ha ramlat, eller knuffats, ut ur sitt trygga bo, men tycktes ändå må bra. Den hoppade runt på gräsmattan, utforskade en ny värld. Trodde jag. Hoppades jag, men istället sökte den målmedvetet efter en ny trygghet. Ett ställe att avsluta det som knappt hade börjat. För  jag tror den visste, att snart skulle fågelungen vara död.

27

By fnym Uncategorized

Jag cyklade på en krokig landsväg en vindstilla sommarnatt. Ungefär en timme innan solen skulle gå upp. Det doftade av dimma, gräs och fuktig åker. Nattfjärilar och andra småkryp flög runt i luften och någonstans sprang en rävunge ut på vägen, precis framför mig och jag tvingades bromsa för att inte cykla på den. Den var så liten, och helst av allt hade jag velat ta med mig den hem.

Jag cyklade på en krokig landsväg en vindstilla sommarnatt och jag var mitt i ett lyckorus. Att cykla får mig att känna mig fri. Med tyst musik i öronen, för att inte gå miste om ljudet av den tysta natten, flög jag fram och ingenting tycktes kunna stoppa mig. Förutom rävungen, som för en liten stund fick mig att tappa fart. Det var bara jag, min cykel, musiken och så djuren som existerade. Sommarnatten var min och jag njöt av varje meter, ville nästan inte komma hem. Ville bara fortsätta cykla, mot oändligheten och vidare.

25

By fnym Uncategorized

Midsommar och jag tänker tillbaka. Till en annan midsommar, för tio år sedan. En kväll med sprit, fylla och skam. Aldrig har jag skämts som jag gjorde då, men det var inte jag som var full. Det var aldrig jag. Midsommarkvällen speglades i det bärnstensfärgade vattnet. Himlen hade äntligen blivit blå, efter det obligatoriska regnet, som kom lagom till sillunchen och som höll i sig långt efter jordgubbstårtan ätits upp. Som tonåring var jag blyg, hade svårt att ta för mig och jag visste nog inte riktigt vem jag var. Men den här kvällen hade jag kul, tillsammans med nyfunna vänner, deras vänner och vännernas vänner. Allt var perfekt. Allt var fel. Och jag gick sönder, igen.

Jag tänker tillbaka med ett slags lugn. En konstig känsla i kroppen, en känsla som aldrig tycks lämna mig helt. Tio år är lång tid, men i minnet är tidsrymden en annan. Jag glömmer aldrig. Ändå är jag lugn. Lite rädd för vad bilderna i huvudet kan göra med en, men mest är jag lugn.

24

By fnym Uncategorized

Jag tränar för att det är kul. Det är lögnen jag försöker intala mig, och alla jag träffar, är sann. Men det är den inte, lögner är inte sanna. Men det som fram till i vintras var någonting jag verkligen ville bli bra på, gör jag nu, nej – försöker jag nu,  göra för att det är kul. Jag älskar att träna. Älskar att pressa min kropp. Älskar att inte orka mer. Älskar att orka ändå. Men just nu räcker det inte att älska.

Jag ville bli bra. Inte bäst, för den tiden var jag inte beredd att ge. Men för att bli bra, och då inte medelmåtta-bra, krävs mycket, och jag hade chansen. Ändå tog jag den inte. Jag satsade allt. Jag satsade för mycket. Jag satsade på för många saker samtidigt, fastän jag hela tiden vetat att det ju inte håller i längden. Jag ville bli bra. Men jag satte aldrig upp tillräckligt stora, eller tydliga, mål. Jag ville bara bli bra.

Jag blev bra. Långt ifrån så bra som jag ville, men långt över medelmåtta-bra. Men sedan kom livet emellan och jag tvingades välja. Ett val jag skjutit upp i ett år, nästan två. Jag tvingades välja mellan de tre saker jag inte kunnat satsat helt på, eftersom jag försökt satsa på allt. Alla goda ting är inte tre. Jag valde bort simningen, ett jobbigt beslut som ibland får min bröstkorg att väga hundra kilo, och ändå har jag tid kvar innan säsongen är slut. Jag valde att fortsätta träna, men på en mer lagom nivå. Även det ett svårt beslut, men som får mig att känna lättnad, trots att lagom aldrig varit min grej. Jag valde jobbet, ett självklart beslut.

Jag är nöjd över det val jag gjort. Jag är tacksam över att det kändes så självklart, när allt väl ställdes på sin spets var det enda rätta att söka sig till Stockholm. Att påbörja den karriär jag försiktigt smög igång direkt efter min examen, men som jag inte vågat satsa på för jag har haft så mycket annat. Simningen. Träningen. Livet.

Jag vill bli bra. Jag ska bli bra. På mitt jobb, på att vara jag, på lite allt möjligt. Jag ska fortsätta träna, men inte för att bli bra. Och det, det känns bra. Och så jävla jobbigt på en och samma gång. Jag har ett mål med träning. Jag tränar för att det är kul. Det är lögnen jag ska se till blir sann.

23

By fnym Uncategorized

Människors olikheter fascinerar mig. Våra beteenden, hur vi agerar, och inte minst hur vi hanterar och reagerar på olika situationer. Den period av understimulans jag befunnit mig i de senaste månader har satt fysiska spår på min kropp. Hur och vad är av mindre betydelse, men det är så tydligt nu, när det har vänt. När jag återigen är i en fullspäckad vardag, med måsten, viktiga och mindre viktiga. Då trivs jag. Då mår min kropp bra.


Det är märkligt hur folk tittar på en med menande blickar. Med blickar som nästan tar tag om ens axlar, skakar om en, och säger: du måste ta det lugnt. Men det är inte sant. Visst ligger det mycket i att en måste lära känna sin kropp och de signaler den sänder ut. Lära sig att ta ett kliv tillbaka och slappna av, åtminstone då och då. Det är viktigt, så visst ligger det sanning i det. Men det blir fel när människor, vänner och ytliga bekanta, försöker stoppa det flow i alla fall jag behöver för att vara mitt bästa jag. Omtanke, självklart är det av omtanke, kärlek och välvilja, men den här vintern och våren har lärt mig att jag behöver krav från omgivningen för att må bra. Stora krav och mindre krav, det viktigaste är att de inte bara är på mina villkor. För pressa mig, och att sätta krav på mig själv, det är något jag är bra på. Lite för bra på. Men det är inte alltid tillräckligt.