Det här är min fristad. En plats där jag delar med mig av det stora och det lilla. Och snälla, ta mig inte på orden. För mitt textjag är inte alltid jag.

Tankekraft

By fnym Uncategorized

Ljuset stärker mig. Som om jag vore en soltörstig snödroppe, eller någon annan växt som legat göm i jorden under fruset gräs och smutsig snö suger jag i mig ljuset och jag riktigt känner energin. Tankarna har hittat mig igen och det finns så mycket jag plötsligt orkar tänka. Jag tänker på saker jag vill göra. På saker som händer, och på sådant som inte händer. Jag tänker på relationer. På den sinnessjukt fina relation jag lever i och på vänner jag tappat bort någonstans på vägen. Jag tänker på mormor och på åldrande. På att tiden går och att jag är vuxen på riktigt nu och att jag har klarat mig bra. Jävligt bra faktiskt. Jag tänker på vad jag åstadkommit hittills och vilka möjligheter som finns. Jag tänker på misslyckanden och lärdomar. Jag tänker tillbaka på det senaste året och inser att det var en stor enda röra där allt bara var fel. Jag tänker på saker jag borde göra och blir nöjd över att jag kan tänka på sådant jag ännu inte gjort trots att det kräver ungefär ingen insats alls och ändå känna mig som en helt okej bra person. Jag tänker på min lillebror som förtjänar mer av min tid. Mer av hela mig. Jag tänker på en ung människa som tycker att jag svek henne när livet hatade henne som mest och trots att jag uppfattar det annorlunda förstår jag att jag någonstans gjorde fel. Jag tänker att jag inte borde bry mig så mycket, men det gör jag och jag kan inte bara sluta med det. Jag tänker på att livet är som livet är. Det går upp och ner och svänger hit och dit. En kan falla men tids nog blir det lättare, sedan blir det bra och kanske till och med perfekt. Om en kan acceptera att perfekt nog inte finns men att det kan kännas perfekt ändå trots att det finns fläckar. Jag tänker på att det snart är vår på riktigt och att det sakta, fastän det kommer kännas snabbt, kommer bli sommar och att jag i slutet av sommaren ska gifta mig med den bästa personen jag vet.

4

By fnym Uncategorized

Jag flydde julen och åkte till Rom. För trots att jag alltid har älskat julen har jag också hatat den skit som kommer på köpet. Men den här året var allt perfekt. Rom alltså, vilken stad. I jättemånga dagar strosade vi, Tim och jag, runt och förundrades över hur vacker allt var. Eller är. Hand i hand, som om vore vi huvudrollerna i en klyschig kärleksfilm upptäckte vi Rom. Fast å andra sidan, i filmen hade jag inte varit förkyld och lite äcklig. Skönt med verklighet ändå. Vi turistade, åt gott, tände ljus i kyrkor – den ena vackrare än den andra, åt ännu mer och njöt av ett och annat glas vin. Vi hann också med att se Florens, även det en helt fantastisk stad, innan vi åkte tillbaka tillbaka till Rom för att avsluta 2017 med en galen avsmakningsmeny. Tolvslaget var hysteriskt och livrädda skyndade vi genom gränderna, hukade för fyrverkerier och drack champagne direkt ur flaskan.

Fyra, snart fem veckor har gått på det nya året och jag har gått från död till levande. Det låter dramatiskt och överdrivet – men det är precis så jag känner. Jag börjar närma mig den jag faktiskt är. Komma nära mig själv igen.

Det har så klart inte med årsskiftet att göra. Jag tror inte på planerade nystarter som infaller i samband med ett år blir till ett annat. Det råkade bara bli så nu.

51

By fnym Uncategorized

Jag kom av mig. Slutade att skriva veckovis, trots att det är så skönt, och att det är fint att ha kvar. Nästan som en dagbok. Kanske skulle jag gått över till det, en dagbok där det fanns plats för det privata som under en period inte har rymts här. Jag har inte mått bra. Samtidigt har jag sökt en del jobb och det faktum att min portfolio delar meny med denna så kallade blogg har fått mig att hålla tillbaka. En vill ju inte verka svag.

I slutet av maj började jag ett nytt jobb som av olika anledningar inte alls blev som jag, eller någon annan, tänkt sig. Och det har tärt på mig. Länge har jag varit understimulerad och uttråkad. Ledsen och senare avtrubbad. Inte alls varit jag.

Men det vänder nu. Imorgon är det fredag, och bara nio dagar kvar av 2017. Det är också dagen jag säger hejdå till mina fantastiska kollegor och lämnar arbetsplatsen som tynger ner mig. Dagen efter åker jag och Tim till Rom där vi avslutar 2017 och påbörjar 2018. Det ser jag fram emot.

Efter det väntar nya utmaningar och det känns så himla, himla bra. Fram tills dess ska jag njuta av dagarna som är kvar på 2017 och ta med mig den fina känslan jag nu har i kroppen till det nya året. Nu händer det saker.

45

By fnym Uncategorized

I fredags packade jag tävlingsväskan. Samlade ihop mig själv och åkte till Norrtälje för att tävla i crossfit. Det var ett år sedan sist – men då i lag tillsammans med starka vänner att delvis förlita mig på. Nu var jag ensam, och bakom mig hade jag ett år av kaosartad träning. Det senaste halvåret har på många plan varit mer stabilt än det första. Men jag har dragit ner på volymen, och försökt övertyga mig själv om att jag tränar för att det är kul. Utan press. Och framförallt utan krav på att leva som en satsande atlet. För jag satsar inte på min idrott, även om jag älskar den och fortfarande drivs av att kunna prestera. Vinna. Om än bara över mig själv.

Jag gjorde min bästa tävling hittills. Mitt mål var att ha kul. Och att inte tänka ihjäl mig själv. Jag dog nästan på det första eventet. Så jävla jobbigt var det. Och så jävla mycket älskar jag att trotsa tankarna som säger åt mig att ge upp. Jag tog mig till semin. Och där, i min första semifinal som individuellt tävlande atlet placerade jag mig på en femte plats. Framför mig hade jag fyra atleter som alla tillhör eliten, även långt utanför Sverige. Jag tog mig till final. Och där, i min första final som individuellt tävlande atlet log jag när jag missade lyft efter lyft inför en kokande publik. Där vann jag, över mig själv och mitt kaosartade träningsår.

43

By fnym Uncategorized

En en säger att jag är snygg. En tittar gillande på mina alldeles för stora tonårsbröst. En säger att jag ser ut som en hora. En kan inte sluta glo. En vill knulla mig. En lägger en hand på min rumpa. En säger att jag är ful. En drar ner min tröja. En hel flock kastar allt de kan komma åt på mig, i syfte att pricka klyftan mellan tonårsbrösten. De trycker ner mig, verkligen stampar till och gnider sin sko mot marken, som om jag vore en cigarettfimp som gjort sitt. Och alla hade de en sak gemensamt.

Jag har aldrig blivit utsatt för ett övergrepp. Alltså ett riktigt ett, där mannen förgriper sig på kvinnan och med sitt våld tvingar henne till sex. Däremot minns jag när mina bröst blev jag. Jag var tjejen med tuttarna, hon som bara var tolv och såg ut som 20 – minst. Mina jämnåriga drog ner mina tröjor, gjorde sig rolig över tuttarna som vällde ut ur de lila kuporna med Nasse på. De äldre busvisslade. På familjesemestern sjöng några av dem på låten I like big buts and I cannot lie, men de använde sin otroliga  fantasi och bytte ut buts mot boobs eftersom de kände sig tvungna att upplysa mig och hela min omgivning om att mina tuttar förtjänade att sjungas för. En annan gång satt jag i klassrummet, i so-salen i min högstadieskola. Jag tror det var i åttan. Förmodligen var jag djupt försjunken i skolarbetet, men någonting fångade min uppmärksamhet och jag tittade upp i samma stund som mappar, pennor, häftapparater, sudd – ja allt hårt och lagom stort som går att finna i ett högstadieklassrum, flyger mot mig och träffar min överkropp. Vissa saker hamnade bredvid. Någonting i tröjan. En målbrottsröst ropar belåtet mitt i prick, tio poäng. Jag lämnar klassrummet, låser in mig på toaletten men jag gråter inte. För tack vare mina bröst var jag någon.

Någon gång under gymnasiet försvann tuttarna. Poff. Plötsligt kunde jag kupa min hand runt de nu hängiga fettklumparna och med det blev jag en vanlig tjej som inte var sina bröst. Men det slutade ju inte där.

Det har fortfarande inte slutat. Lite då och då tar en man sig friheten att vissla på mig, som om jag vore ett djur. Kvinnor och hundar, de ska visslas på. Hunden för att den ska komma, och kvinnan för att hon är snygg, intressant eller kanske skitful. Det händer att okända händer tar på min kropp. Här om dagen bytte jag plats på tunnelbanan när jag insåg att mannen bredvid mig fotade mig. Ibland blir jag rädd att mannen jag möter ska se till att jag blir ett verkligt offer. Ett riktigt ett, där mannen förgriper sig på kvinnan och med våld tvingar henne till sex.

Jag har aldrig blivit våldtagen. Däremot har pojkar och män gått över gränsen så många gånger att jag tappat räkningen. Så många gånger att jag inte längre blir förvånad när det händer. Och för mig är den acceptansen övergrepp nog.

#metoo

41

By fnym Uncategorized

Det händer inte så mycket. Ändå går allt i ett. Jag har ingenting emot vardagen, trots att vissa bitar inte tycks falla på plats så trivs jag med det rutinmässiga. Tryggheten. Jag vaknar, jag tar mig till mitt jobb, jag tränar – ofta tillsammans med några av mina bästa vänner och jag åker hem. Hem till Tim, hem till vårt hus där vi äter en för sen middag i soffan och kollar mer eller mindre engagerat på någon serie innan vi somnar tillsammans.

Jag trivs med vardagen, men vill ändå ha mer. Jag längtar fortfarande efter utmaningar. Inom mig finns så mycket som vill ut men jag håller tillbaka, för det finns inte plats för mig. Med bakbundna händer gör jag så gott jag kan. Gör allt jag förmår. Jag försöker verkligen, men jag är ingen maskin. Ändå är det så jag känner mig. Som en jävla maskin.

39

By fnym Uncategorized

Idag fick jag berättat för mig hur jag som sexåring exploderade när jag för mitt liv inte kunde förstå hur ett snöre mellan två händer kunde bli till en kaffekopp. Jag kommer inte själv ihåg, men det är möjligt – faktiskt troligt att jag som sexåring var mer envis än vad jag är idag, för jag lärde mig till slut. Förmodligen lämnade jag en pöl ilskna tårar efter mig, men jag jag lyckades. Idag, 18 år senare kan jag, trots att jag inte minns, se allting framför mig. Ett galet barn som inte kan förstå någonting så banalt som hur en med rätt fingerrörelser kan forma en figur mellan sina händer. Det trots förmodligen pedagogiska förklaringar som upprepades, gång på gång. Idag, efter att ha fått denna händelse återberättad ler jag när jag tänker på den ilskna sexåringen som är jag som barn. Jag ler åt det faktum att hon ännu finns i mig, och att hon nog alltid kommer finnas kvar, hur töntigt och störigt hennes beteende än är. Idag förstår jag att den frustration som kryper i min kropp när jag inte får ihop det enkla, trots att jag oftast förstår det som är bra mycket svårare, är en del av mig som gör jag till jag.

38

By fnym Uncategorized

Tiden flyger och jag med den. September är snart förbi och utanför mitt fönster färgas världen gul. Jag är skör. Har lite för mycket att göra och jag får skavsår av vardagen. Men jag tänker att det är okej, åtminstone en kort period. Jag tror, eller kanske hoppas jag, att det lättar snart. I takt med att marken täcks av gula löv.

Jag längtar efter utmaningar Och att använda min kapacitet, istället för att som nu, gå på någon slags sparlåga i väntan på att någonting ska hända. Att ligga lågt är inte min grej. Jag trivs inte med att bara flyga med. Rätta sig i ledet och vända kappan efter vinden. Det kväver mig, ger mig skavsår och får mig att känna mig skör.

Men hösten, den är fin.

36

By fnym Uncategorized

När tiden är knapp är det så lätt att glömma vad som egentligen är viktigt. Jag, på jobbet, i ett litet rum. Du, någon annan stans, gråtandes i mitt öra. Liten, rädd och vilsen. Överfallen av en känslostorm som målar hela världen svart. Jag, lugn, låtsaslugn. Sväljer hårt och på håll känner jag vinden från den storm du befinner dig i. Men jag står kvar. Stärkt av ditt förtroende. Du ger mig dina tårar. Och fast det inte syns så får du får mina. Osynliga, starka silvertårar, för det faktum att du väljer mig, det är stort.  

Men det är vardag. För en liten stund ger jag dig min tid. Du förtjänar all tid, med där och då kan jag inte ger dig mer. Jag har annat att göra, viktiga saker som bara inte får dra ut på tiden. Någon måtta får det vara. Jag fick dina tårar. Du fick min tid. Men så fort den värsta stormen lagt sig återgår vi till det som var. Jag, tillbaka in i vardagen, som om ingenting har hänt, trots att allt, precis allt har hänt. Du, någon annan stans, fortfarande med blöta kinder, men kanske, lite större, lite mindre rädd och lite mindre vilsen. Kanske.

34

By fnym Uncategorized

Jag har en vän jag ser alldeles för lite av. Eller ja, jag har flera sådana, för jag har så svårt att vårda värdefulla relationer. Men det betyder inte att jag inte bryr mig. Jag tänker ofta på henne. Tänker på henne som min bästa vän. Men sedan tänker jag lite till, och förstår, att tiden har gjort oss vuxna, och det vi hade då har vi inte längre kvar. Mycket av det beror på mig, på min oförmåga att höra av mig, att ses. Att vara en bra vän.

Idag grät jag när hon berättade om sin andra förlossning, då hon nästan förlorade sin son. Sedan grät jag när hennes mamma sjöng. Och ännu mer grät jag när hon själv, med sin fina röst som alltid går rätt in i mig, sjöng om kärleken till sina barn. Leendes lät jag tårarna rinna när jag tittade på min barndomsvän när hon stod tillsammans med sin familj, på gräsmattan intill ett hus jag älskade att vara i som barn.

Frida, jag vet att du vet att jag tycker det är svårt. Att jag känner skuld. Att jag saknar dig. Att jag värdesätter vår vänskap högt, även om den nog egentligen ligger på is. Att jag ser upp till dig. Att jag inte blivit den jag är utan dig. Att jag älskar dig.