Det här är min fristad. En plats där jag delar med mig av det stora och det lilla. Och snälla, ta mig inte på orden. För mitt textjag är inte alltid jag.

39

By fnym Uncategorized

Idag fick jag berättat för mig hur jag som sexåring exploderade när jag för mitt liv inte kunde förstå hur ett snöre mellan två händer kunde bli till en kaffekopp. Jag kommer inte själv ihåg, men det är möjligt – faktiskt troligt att jag som sexåring var mer envis än vad jag är idag, för jag lärde mig till slut. Förmodligen lämnade jag en pöl ilskna tårar efter mig, men jag jag lyckades. Idag, 18 år senare kan jag, trots att jag inte minns, se allting framför mig. Ett galet barn som inte kan förstå någonting så banalt som hur en med rätt fingerrörelser kan forma en figur mellan sina händer. Det trots förmodligen pedagogiska förklaringar som upprepades, gång på gång. Idag, efter att ha fått denna händelse återberättad ler jag när jag tänker på den ilskna sexåringen som är jag som barn. Jag ler åt det faktum att hon ännu finns i mig, och att hon nog alltid kommer finnas kvar, hur töntigt och störigt hennes beteende än är. Idag förstår jag att den frustration som kryper i min kropp när jag inte får ihop det enkla, trots att jag oftast förstår det som är bra mycket svårare, är en del av mig som gör jag till jag.

38

By fnym Uncategorized

Tiden flyger och jag med den. September är snart förbi och utanför mitt fönster färgas världen gul. Jag är skör. Har lite för mycket att göra och jag får skavsår av vardagen. Men jag tänker att det är okej, åtminstone en kort period. Jag tror, eller kanske hoppas jag, att det lättar snart. I takt med att marken täcks av gula löv.

Jag längtar efter utmaningar Och att använda min kapacitet, istället för att som nu, gå på någon slags sparlåga i väntan på att någonting ska hända. Att ligga lågt är inte min grej. Jag trivs inte med att bara flyga med. Rätta sig i ledet och vända kappan efter vinden. Det kväver mig, ger mig skavsår och får mig att känna mig skör.

Men hösten, den är fin.

36

By fnym Uncategorized

När tiden är knapp är det så lätt att glömma vad som egentligen är viktigt. Jag, på jobbet, i ett litet rum. Du, någon annan stans, gråtandes i mitt öra. Liten, rädd och vilsen. Överfallen av en känslostorm som målar hela världen svart. Jag, lugn, låtsaslugn. Sväljer hårt och på håll känner jag vinden från den storm du befinner dig i. Men jag står kvar. Stärkt av ditt förtroende. Du ger mig dina tårar. Och fast det inte syns så får du får mina. Osynliga, starka silvertårar, för det faktum att du väljer mig, det är stort.  

Men det är vardag. För en liten stund ger jag dig min tid. Du förtjänar all tid, med där och då kan jag inte ger dig mer. Jag har annat att göra, viktiga saker som bara inte får dra ut på tiden. Någon måtta får det vara. Jag fick dina tårar. Du fick min tid. Men så fort den värsta stormen lagt sig återgår vi till det som var. Jag, tillbaka in i vardagen, som om ingenting har hänt, trots att allt, precis allt har hänt. Du, någon annan stans, fortfarande med blöta kinder, men kanske, lite större, lite mindre rädd och lite mindre vilsen. Kanske.

34

By fnym Uncategorized

Jag har en vän jag ser alldeles för lite av. Eller ja, jag har flera sådana, för jag har så svårt att vårda värdefulla relationer. Men det betyder inte att jag inte bryr mig. Jag tänker ofta på henne. Tänker på henne som min bästa vän. Men sedan tänker jag lite till, och förstår, att tiden har gjort oss vuxna, och det vi hade då har vi inte längre kvar. Mycket av det beror på mig, på min oförmåga att höra av mig, att ses. Att vara en bra vän.

Idag grät jag när hon berättade om sin andra förlossning, då hon nästan förlorade sin son. Sedan grät jag när hennes mamma sjöng. Och ännu mer grät jag när hon själv, med sin fina röst som alltid går rätt in i mig, sjöng om kärleken till sina barn. Leendes lät jag tårarna rinna när jag tittade på min barndomsvän när hon stod tillsammans med sin familj, på gräsmattan intill ett hus jag älskade att vara i som barn.

Frida, jag vet att du vet att jag tycker det är svårt. Att jag känner skuld. Att jag saknar dig. Att jag värdesätter vår vänskap högt, även om den nog egentligen ligger på is. Att jag ser upp till dig. Att jag inte blivit den jag är utan dig. Att jag älskar dig.

33

By fnym Uncategorized

Fredag kväll, sol som torkar bort spåren av det tidigare ihållande regnet, en trädgård – min trädgård, fylld med människor jag värderar högt. Vänner som fyller mig med energi. Ett himla bra avslut på en vecka där jag mest känt mig som en vattenpöl. Men det är just sådana ögonblick, när livet är det finaste som finns, som gör det hanterbart att stundtals känna sig svag och och genomskinlig. Som en vattenpöl på smutsig asfalt. Det är okej. För det hör till, toppar och dalar som ju faktiskt ger färg åt det som ibland bara känns svart och vitt.

32

By fnym Uncategorized

Någon sitter på mitt bröst. Länge har någon suttit där, gjort sig så tung som möjlig. Då och då blir jag lämnad i fred, men bara för en stund. Tillbaka igen, det gör ont och det känns som att jag sakta ska kvävas till döds. Men jag vet, jag dör inte.

Jag har allt en kan begära. Jag är lycklig, tillfreds och jag älskar att leva mitt liv. Inte varje dag, såklart, men för det mesta, ja nästan jämt. Jag har kul och jag skrattar, på riktigt. Ett genuint, om än ganska fult skratt. Och ändå, ibland mitt i skrattet, händer det igen och jag tänker, nu händer det. Nu dör jag.

Jag har lärt mig älska mig själv, men ganska ofta hatar jag att vara jag. Hatar alla stormar, alltid lite för mycket. För glad. För arg. För ledsen. Det är alltid jag och jag hatar alla häftiga svängar och den återkommande känslorna som alltid är för många. För stora. Litet blir gigantiskt och det känns som jag förvandlas till mitt tonårsjag. Ung, vilsen och förtvivlad. Det gör så ont. Men för en tonåring på väg in i vuxenlivet är det okej, för alla vet att det är tufft, men det blir bättre sen, när en blir vuxen. Och visst blir det bättre, men när någon sätter sig på mitt bröst som inte längre tillhör mitt femtonårsjag känner jag mig så liten, svag och ung. Som om jag fastnat, stannat till i utvecklingen. En tonåring som aldrig kommer växa upp, bli en vuxen som kan hantera allt, hantera livet och hålla känslorna i schack och inte med hela kroppen visa att snart händer det. Snart exploderar jag.

Fan.

Det känns som att jag ska dö. Men jag dör inte.

31

By fnym Uncategorized

En gång i månaden får jag finnar, stora röda bulor som ömmar i ansiktet, på axlarna och på min rygg. En gång i månaden känns det som att jag kan äta allt som finns inom räckhåll, bara det är sött, fett eller på något annat sätt konstgjort. En gång i månaden bränner tårarna bakom mina ögon flera gånger om dagen. En gång i månaden får jag så ont i magen, ryggen och ibland ända ner i låren, att jag har svårt att sitta upprätt, och ändå är inte jag en av dem med svåra smärtor. En gång i månaden oroar jag mig för att lämna fläckar på stolen jag sitter på. En gång i månaden sväller min mage och jag kan inte ha alla mina kläder. En gång i månaden behöver jag gå på toaletten typ jämt eftersom det trycker överallt och jag inte kan skilja på vad som är vad. En gång i månaden känner jag mig så fruktansvärt äcklig, och ful. En gång i månaden biter jag ihop och är precis som vanligt, trots att det enda jag vill är att lägga mig ner, var som helst, och kura ihop mig till en boll med knäna uppdragna till hakan. En gång i månaden rynkar någon på näsan, äcklad, eller skruvar på sig, obekväm, för att jag är lite för öppen när jag säger som det är. Att jag har mens och att det påverkar mig. Varje dag är vi hundratals kvinnor som känner likadant. Varje dag förväntas kvinnor svälja en mans sperma. Men mens, det är äckligt och ska helst inte pratas om. Hur fan kan det fortfarande vara så?

30

By fnym Uncategorized

Jag kommer av mig och skjuter upp. Det är inte likt mig, det är inte jag. Och ändå är det jag, och ingen annan än jag, som gör det. Hur blev det så?

Min semester är slut efter några fina dagar längs kusten, då jag äntligen fick kasta mig i havet igen. Det svenska den här gången och jag kommer nog aldrig sluta fascineras över vad salt vatten kan göra med en. Vad salt vatten gör med mig.

Jag är tillbaka på jobbet, det där jag ena dagen känner att jag har full koll på vad jag ska, och förväntas göra, för att sedan nästa dag känna mig som den mest vilsna i världen. Men jag trivs. Och jag ser fram emot en spännande och fartfylld höst, fastän jag vill hävda att det är mycket kvar av sommaren. Älskade underbara sommar.

29

By fnym Uncategorized

Semestertid. Hittills två veckor av lugnt arbete med huset. Ja, i lugnt tempo, till skillnad från de två senaste somrarna då vi har renoverat både på dagen och natten, har vi byggt en trall och vi kommer allt närmre det som kallas färdiga med huset. Jag tror inte vi kommer dit, för färdig är lika med klar, och vad händer egentligen då?

Hur som helst har vi byggt ut vår altan, gjort en redan stor yta större och kompletterat med en hög och djup trapp, perfekt för långa frukostar i morgonsolen eller bara skönt häng, och jag känner sådan tacksamhet för så mycket. Att vi har ett hus. Att vi, bara vi låter det ta lite tid, kan forma det (nästan) precis som vi vill. Att vi är två och att vi gör allt tillsammans, utan några längre pratstunder men ändå i varandras närvaro, om en vill vara klyschig – som ett team. Och att jag i skrivande stund sitter ute och blickar ut över hagen intill min tomt där två hästar betar ljudligt. Det är lätt att ta sådant för givet, och det gör jag nog ibland. Kanske till och med ofta. Därför känns det extra viktigt att mitt i vardagen, om nu ens semester kan räknas som vardag, stanna upp och njuta lite extra. Framförallt när en är som jag och har svårt att leva i nuet. Hela tiden tänker jag framåt, vad ska hända imorgon? Om en vecka? Till jul? Vad gör vi nästa sommar?

28

By fnym Uncategorized

En skatunge letar upp en grop i det gröna gräset, breder ut sina vingar och gör sig redo att dö. Några minuter senare är fågelkroppen täckt av flugor. Vidriga kryp som njuter av kadavret och ett äckel fyller min kropp. Jag backar, försöker förgäves vifta bort flugorna som tar sig in innanför mina kläder. Kryper på min rygg. Det kliar, och jag springer, viftar, sliter av mig tröjan men de sitter kvar, fastklistrade på min rygg.

För mindre än en timme sedan tittade djuret på mig med sina runda ögon. Jag tror den log, och jag log tillbaka och stod emot impulsen att smeka den ömt. Fjädrarna på hjässan var svarta och tufsiga, så som de är på en fågelunge som ännu inte lärt sig använda sina vingar. Skatungen verkade vilsen, förmodligen chockad över att ha ramlat, eller knuffats, ut ur sitt trygga bo, men tycktes ändå må bra. Den hoppade runt på gräsmattan, utforskade en ny värld. Trodde jag. Hoppades jag, men istället sökte den målmedvetet efter en ny trygghet. Ett ställe att avsluta det som knappt hade börjat. För  jag tror den visste, att snart skulle fågelungen vara död.