Det här är min fristad. En plats där jag delar med mig av det stora och det lilla. Och snälla, ta mig inte på orden. För mitt textjag är inte alltid jag.

En julinatt

By fnym Uncategorized

Jag blev rädd. En stilla natt i juli, precis innan gryning när dimman svävade över ännu solvarm asfalt, steg min puls. I mitt huvud hände allt som aldrig någonsin få hända, och det på bara några få sekunder. Snabbt. Måste skynda mig. Måste bort. Men jag hann inte. Männen som bara genom sin uppenbarelse fick min puls att stiga är snart intill mig. Och jag andas ut. Männen är inte män. Bara tre pojkar, ja nästan barn, som är ute på nattliga äventyr. De tittar på mig, skrattar till och går vidare. Och jag står kvar och skäms.

Kanske är det inte konstigt att mitt hjärta rusade den sommarnatten. För trots att jag sällan känner mig rädd eller utsatt är jag väl medveten om vad som alldeles för ofta har hänt ensamma tjejer på ödsliga platser. Och där och då var jag den en ensamma tjejen på den ödsliga platsen. Förmodligen var min reaktion naturlig eftersom jag dagligen matas av nyhetsrubriker som mer eller mindre säger att jag måste akta mig. Att jag måste vara försiktig. Och att jag måste tänka mig för.

Tjejers utsatthet är ett ständigt diskuterat ämne. Så även mäns oskyldighet. Ord står mot ord och helt plötsligt är alla kränkta. De inblandade, och de som ser på. Offret. Förövaren. Och alla oskyldiga män. Och jag, jag vill inte vara den. Den som med min misstänksamhet kränker de oskyldiga. Men hur ska jag som ensam tjej på en ödslig plats undvika de oundvikliga tankarna när jag vet att jag enligt alla siffror som finns är i fara?

Jag blev rädd. Sedan skämdes jag över min dumhet innan jag slutligen började reflektera över vad rädslan grundade sig i. Och plötsligt kände jag mig inte längre så dum, för i ett samhälle där patriarkatet härjar fritt är det inte konstigt att jag då och då känner mig underlägsen. Och jag antar att det är något jag måste acceptera, hur skevt det än är. Men då måste också männen, eller i det här fallet pojkarna, acceptera att de skrämmer mig. Att jag; och andra flickor, tjejer och kvinnor ibland upplever pojkar, killar och män som hotfulla. Hur oskyldiga de än är.

Midsommarnattsdröm

By fnym Uncategorized

Midsommarregn. I luften ett poröst moln. Svävande vattendroppar, mjuka mot varm hud. Det är vackert. Och jag. Jag känner tacksamhet. En lättnad över allt jag har. Det jag varje dag tar för givet. Det som så många inte har. Och aldrig kommer få. För livet. Det är orättvist, och jag. Jag känner smärta. En smärta över livet. Det orättvisa jävla livet.

Midsommarsol. På himlen ett glödande klot. Varma strålar mot hud som sakta kyls ner. Det är vackert. Och jag. Jag skäms. En skam över min vägran att se. Det jag varje dag vänder ryggen till. Det som så många upplever. Och som jag aldrig kan förstå. Det handlar om livet. Det orättvisa jävla livet.

Ett ständigt ihållande midsommarregn. Vasst mot trasig hud. Det är inte vackert. Och jag. Vad fan vet jag?

Tvåtusenfemton

By fnym Uncategorized

Tvåtusenfemton. Ett år som bara försvann. En tävlingsdebut som gav mersmak. Följt av en skada som tvingade mig tillbaka på noll. Slalom i branta och mindre branta backar. Ett examensarbete i en kall datorsal, alltid tillsammans med en bästa vän. Ett husköp. En Spanienresa med underbara simmers. En kandidatexamen. Ett drömjobb. Tre veckors dygnet-runt-renovering. En flytt. Och en sensommar som blev till höst som plötsligt övergick till vinter. Månader som fylldes med jobb, hård träning med ibland ofattbara resultat, och om kvällarna husfix, goda middagar och soffhäng tillsammans med honom jag älskar allra mest. Så mycket glädje i trehundrasextiofem dagar som kändes som bara några få.

Det är lätt att springa för fort. Att snabbt ta nästa steg istället för att stanna upp och ta in det som händer. Lyckan. Och det som skaver. Kanske blir tvåtusensexton året jag lär mig pausa. Några minuter om dagen. Någon liten timme i veckan som ger mig tid för eftertanke. Tid att dokumentera, i text, och i bild. Tid att njuta. Tid att bearbeta. Lyckan. Och det som skaver.

Tvåtusensexton ska bli året jag lär mig pausa. Året där jag lär mig ta in det som händer. Mina framgångar. Och mina motgångar. För om jag bara hade pausat, hade kanske inte tvåtusenfemton försvunnit så fort. Och då hade jag kunnat njuta ännu lite mer, av detta underbara år.

Tack, tvåtusenfemton.

En nödvändighet när en börjar från noll

By fnym Uncategorized

En blogg från 2007 med bilder där mitt osäkra tonårsjag poserar med handen i sidan, och där jag entusiastiskt ger detaljrika beskrivningar om min vardag på högstadiet är inte mycket att ha. Samtidigt har det tagit emot att bygga upp något nytt, för det är ju ändå ingen som tittar tillbaka till oktober för åtta år sedan. Om det ens är någon som tittar alls. Men faktum är att bloggen från 2007 för länge sedan slutade att räcka till.

Det spelar ingen roll. Om mina ord inte får någon publik. För jag vill bara känna mig fri. Kunna skriva om sådant som känns, och det helt utan censur. Jag vill också kunna skriva ner de mest obetydliga struntsaker som får mig att må så oerhört bra. Jag vill skriva utan att bry mig om vad andra ska tänka. Och tro. Jag vill kunna skriva texter så långa att kanske ingen orkar läsa.

Jag vill kunna uttrycka mig i bild. För långt borta finns också ett bortglömt intresse för fotografi. Ett intresse jag länge har behandlat som skit. Men jag hoppas. Hoppas att jag så småningom kan ta mod till mig att återuppta det jag förr älskade av hela mitt hjärta. För det gör ont att inse att jag inte längre är så bra som jag vill vara.

Det här blir min fristad. En plats där jag delar med mig av det stora och det lilla. Och snälla, ta mig inte på orden. För mitt textjag är inte alltid jag.