Välj en sida

Jag läste om en dagbok. Eller om någon som skrev dagbok, och tanken slog mig – jag borde också. Veckovis, en gång i veckan borde jag skriva om vad som händer, vad jag tänker, känner och gör. Om viktigt och oviktigt, för det är så lätt att glömma. Och så fint att istället för att glömma, spara varje vecka för att kunna se tillbaka. Att kunna klicka sig bakåt i tiden och läsa om hur vintermörkret blir till vår, som blir till vinter igen innan det slutligen blir vår på riktigt. Så har det varit nu.

Det är också mycket som har hänt under denna vinter-vår-vinter-vår. Oförutsägbara händelser som tvingat mig till stora förändringar. Och jag gillar det. Den stabila grunden blev osäker innan den slutligen krackelerade helt. En konkurs och jag blev utan jobb. Och med det kom tusen och åter tusen möjligheter. Skakigt, absolut. Men också nyttigt, spännande och självutvecklande.

Runt omkring mig kvittrar fåglarna. Några av dem är samma som hemma, trots att jag befinner mig i ett annat land. Det är april. Hemma snöar det, här kan jag bada i havet.