Välj en sida

Ljuset stärker mig. Som om jag vore en soltörstig snödroppe, eller någon annan växt som legat gömd i jorden under fruset gräs och smutsig snö suger jag i mig ljuset och jag riktigt känner energin. Tankarna har hittat mig igen och det finns så mycket jag plötsligt orkar tänka. Jag tänker på saker jag vill göra. På saker som händer, och på sådant som inte händer. Jag tänker på relationer. På den sinnessjukt fina relation jag lever i och på vänner jag tappat bort någonstans på vägen. Jag tänker på mormor och på åldrande. På att tiden går och att jag är vuxen på riktigt nu och att jag har klarat mig bra. Jävligt bra faktiskt. Jag tänker på vad jag åstadkommit hittills och vilka möjligheter som finns. Jag tänker på misslyckanden och lärdomar. Jag tänker tillbaka på det senaste året och inser att det var en stor enda röra där allt bara var fel. Jag tänker på saker jag borde göra och blir nöjd över att jag kan tänka på sådant jag ännu inte gjort trots att det kräver ungefär ingen insats alls och ändå känna mig som en helt okej bra person. Jag tänker på min lillebror som förtjänar mer av min tid. Mer av hela mig. Jag tänker på en ung människa som tycker att jag svek henne när livet hatade henne som mest och trots att jag uppfattar det annorlunda förstår jag att jag någonstans gjorde fel. Jag tänker att jag inte borde bry mig så mycket, men det gör jag och jag kan inte bara sluta med det. Jag tänker på att livet är som livet är. Det går upp och ner och svänger hit och dit. En kan falla men tids nog blir det lättare, sedan blir det bra och kanske till och med perfekt. Om en kan acceptera att perfekt nog inte finns men att det kan kännas perfekt ändå trots att det finns fläckar. Jag tänker på att det snart är vår på riktigt och att det sakta, fastän det kommer kännas snabbt, kommer bli sommar och att jag i slutet av sommaren ska gifta mig med den bästa personen jag vet.