39

By fnym oktober 4, 2017

Idag fick jag berättat för mig hur jag som sexåring exploderade när jag för mitt liv inte kunde förstå hur ett snöre mellan två händer kunde bli till en kaffekopp. Jag kommer inte själv ihåg, men det är möjligt – faktiskt troligt att jag som sexåring var mer envis än vad jag är idag, för jag lärde mig till slut. Förmodligen lämnade jag en pöl ilskna tårar efter mig, men jag jag lyckades. Idag, 18 år senare kan jag, trots att jag inte minns, se allting framför mig. Ett galet barn som inte kan förstå någonting så banalt som hur en med rätt fingerrörelser kan forma en figur mellan sina händer. Det trots förmodligen pedagogiska förklaringar som upprepades, gång på gång. Idag, efter att ha fått denna händelse återberättad ler jag när jag tänker på den ilskna sexåringen som är jag som barn. Jag ler åt det faktum att hon ännu finns i mig, och att hon nog alltid kommer finnas kvar, hur töntigt och störigt hennes beteende än är. Idag förstår jag att den frustration som kryper i min kropp när jag inte får ihop det enkla, trots att jag oftast förstår det som är bra mycket svårare, är en del av mig som gör jag till jag.

Empty comment list

Leave a Comment

Related Articles