Tvåtusenfemton. Ett år som bara försvann. En tävlingsdebut som gav mersmak. Följt av en skada som tvingade mig tillbaka på noll. Slalom i branta och mindre branta backar. Ett examensarbete i en kall datorsal, alltid tillsammans med en bästa vän. Ett husköp. En Spanienresa med underbara simmers. En kandidatexamen. Ett drömjobb. Tre veckors dygnet-runt-renovering. En flytt. Och en sensommar som blev till höst som plötsligt övergick till vinter. Månader som fylldes med jobb, hård träning med ibland ofattbara resultat, och om kvällarna husfix, goda middagar och soffhäng tillsammans med honom jag älskar allra mest. Så mycket glädje i trehundrasextiofem dagar som kändes som bara några få.
Det är lätt att springa för fort. Att snabbt ta nästa steg istället för att stanna upp och ta in det som händer. Lyckan. Och det som skaver. Kanske blir tvåtusensexton året jag lär mig pausa. Några minuter om dagen. Någon liten timme i veckan som ger mig tid för eftertanke. Tid att dokumentera, i text, och i bild. Tid att njuta. Tid att bearbeta. Lyckan. Och det som skaver.
Tvåtusensexton ska bli året jag lär mig pausa. Året där jag lär mig ta in det som händer. Mina framgångar. Och mina motgångar. För om jag bara hade pausat, hade kanske inte tvåtusenfemton försvunnit så fort. Och då hade jag kunnat njuta ännu lite mer, av detta underbara år.
Tack, tvåtusenfemton.