En blogg från 2007 med bilder där mitt osäkra tonårsjag poserar med handen i sidan, och där jag entusiastiskt ger detaljrika beskrivningar om min vardag på högstadiet är inte mycket att ha. Samtidigt har det tagit emot att bygga upp något nytt, för det är ju ändå ingen som tittar tillbaka till oktober för åtta år sedan. Om det ens är någon som tittar alls. Men faktum är att bloggen från 2007 för länge sedan slutade att räcka till.
Det spelar ingen roll. Om mina ord inte får någon publik. För jag vill bara känna mig fri. Kunna skriva om sådant som känns, och det helt utan censur. Jag vill också kunna skriva ner de mest obetydliga struntsaker som får mig att må så oerhört bra. Jag vill skriva utan att bry mig om vad andra ska tänka. Och tro. Jag vill kunna skriva texter så långa att kanske ingen orkar läsa.
Jag vill kunna uttrycka mig i bild. För långt borta finns också ett bortglömt intresse för fotografi. Ett intresse jag länge har behandlat som skit. Men jag hoppas. Hoppas att jag så småningom kan ta mod till mig att återuppta det jag förr älskade av hela mitt hjärta. För det gör ont att inse att jag inte längre är så bra som jag vill vara.
Det här blir min fristad. En plats där jag delar med mig av det stora och det lilla. Och snälla, ta mig inte på orden. För mitt textjag är inte alltid jag.