23

By fnym juni 13, 2017

Människors olikheter fascinerar mig. Våra beteenden, hur vi agerar, och inte minst hur vi hanterar och reagerar på olika situationer. Den period av understimulans jag befunnit mig i de senaste månader har satt fysiska spår på min kropp. Hur och vad är av mindre betydelse, men det är så tydligt nu, när det har vänt. När jag återigen är i en fullspäckad vardag, med måsten, viktiga och mindre viktiga. Då trivs jag. Då mår min kropp bra.


Det är märkligt hur folk tittar på en med menande blickar. Med blickar som nästan tar tag om ens axlar, skakar om en, och säger: du måste ta det lugnt. Men det är inte sant. Visst ligger det mycket i att en måste lära känna sin kropp och de signaler den sänder ut. Lära sig att ta ett kliv tillbaka och slappna av, åtminstone då och då. Det är viktigt, så visst ligger det sanning i det. Men det blir fel när människor, vänner och ytliga bekanta, försöker stoppa det flow i alla fall jag behöver för att vara mitt bästa jag. Omtanke, självklart är det av omtanke, kärlek och välvilja, men den här vintern och våren har lärt mig att jag behöver krav från omgivningen för att må bra. Stora krav och mindre krav, det viktigaste är att de inte bara är på mina villkor. För pressa mig, och att sätta krav på mig själv, det är något jag är bra på. Lite för bra på. Men det är inte alltid tillräckligt.

Empty comment list

Leave a Comment

Related Articles