Välj en sida

Någon sitter på mitt bröst. Länge har någon suttit där, gjort sig så tung som möjlig. Då och då blir jag lämnad i fred, men bara för en stund. Tillbaka igen, det gör ont och det känns som att jag sakta ska kvävas till döds. Men jag vet, jag dör inte.

Jag har allt en kan begära. Jag är lycklig, tillfreds och jag älskar att leva mitt liv. Inte varje dag, såklart, men för det mesta, ja nästan jämt. Jag har kul och jag skrattar, på riktigt. Ett genuint, om än ganska fult skratt. Och ändå, ibland mitt i skrattet, händer det igen och jag tänker, nu händer det. Nu dör jag.

Jag har lärt mig älska mig själv, men ganska ofta hatar jag att vara jag. Hatar alla stormar, alltid lite för mycket. För glad. För arg. För ledsen. Det är alltid jag och jag hatar alla häftiga svängar och den återkommande känslorna som alltid är för många. För stora. Litet blir gigantiskt och det känns som jag förvandlas till mitt tonårsjag. Ung, vilsen och förtvivlad. Det gör så ont. Men för en tonåring på väg in i vuxenlivet är det okej, för alla vet att det är tufft, men det blir bättre sen, när en blir vuxen. Och visst blir det bättre, men när någon sätter sig på mitt bröst som inte längre tillhör mitt femtonårsjag känner jag mig så liten, svag och ung. Som om jag fastnat, stannat till i utvecklingen. En tonåring som aldrig kommer växa upp, bli en vuxen som kan hantera allt, hantera livet och hålla känslorna i schack och inte med hela kroppen visa att snart händer det. Snart exploderar jag.

Fan.

Det känns som att jag ska dö. Men jag dör inte.