Jag har en vän jag ser alldeles för lite av. Eller ja, jag har flera sådana, för jag har så svårt att vårda värdefulla relationer. Men det betyder inte att jag inte bryr mig. Jag tänker ofta på henne. Tänker på henne som min bästa vän. Men sedan tänker jag lite till, och förstår, att tiden har gjort oss vuxna, och det vi hade då har vi inte längre kvar. Mycket av det beror på mig, på min oförmåga att höra av mig, att ses. Att vara en bra vän.
Idag grät jag när hon berättade om sin andra förlossning, då hon nästan förlorade sin son. Sedan grät jag när hennes mamma sjöng. Och ännu mer grät jag när hon själv, med sin fina röst som alltid går rätt in i mig, sjöng om kärleken till sina barn. Leendes lät jag tårarna rinna när jag tittade på min barndomsvän när hon stod tillsammans med sin familj, på gräsmattan intill ett hus jag älskade att vara i som barn.
Frida, jag vet att du vet att jag tycker det är svårt. Att jag känner skuld. Att jag saknar dig. Att jag värdesätter vår vänskap högt, även om den nog egentligen ligger på is. Att jag ser upp till dig. Att jag inte blivit den jag är utan dig. Att jag älskar dig.