28

By fnym juli 18, 2017

En skatunge letar upp en grop i det gröna gräset, breder ut sina vingar och gör sig redo att dö. Några minuter senare är fågelkroppen täckt av flugor. Vidriga kryp som njuter av kadavret och ett äckel fyller min kropp. Jag backar, försöker förgäves vifta bort flugorna som tar sig in innanför mina kläder. Kryper på min rygg. Det kliar, och jag springer, viftar, sliter av mig tröjan men de sitter kvar, fastklistrade på min rygg.

För mindre än en timme sedan tittade djuret på mig med sina runda ögon. Jag tror den log, och jag log tillbaka och stod emot impulsen att smeka den ömt. Fjädrarna på hjässan var svarta och tufsiga, så som de är på en fågelunge som ännu inte lärt sig använda sina vingar. Skatungen verkade vilsen, förmodligen chockad över att ha ramlat, eller knuffats, ut ur sitt trygga bo, men tycktes ändå må bra. Den hoppade runt på gräsmattan, utforskade en ny värld. Trodde jag. Hoppades jag, men istället sökte den målmedvetet efter en ny trygghet. Ett ställe att avsluta det som knappt hade börjat. För  jag tror den visste, att snart skulle fågelungen vara död.

Empty comment list

Leave a Comment

Related Articles