Välj en sida

Det händer inte så mycket. Ändå går allt i ett. Jag har ingenting emot vardagen, trots att vissa bitar inte tycks falla på plats så trivs jag med det rutinmässiga. Tryggheten. Jag vaknar, jag tar mig till mitt jobb, jag tränar – ofta tillsammans med några av mina bästa vänner och jag åker hem. Hem till Tim, hem till vårt hus där vi äter en för sen middag i soffan och kollar mer eller mindre engagerat på någon serie innan vi somnar tillsammans.

Jag trivs med vardagen, men vill ändå ha mer. Jag längtar fortfarande efter utmaningar. Inom mig finns så mycket som vill ut men jag håller tillbaka, för det finns inte plats för mig. Med bakbundna händer gör jag så gott jag kan. Gör allt jag förmår. Jag försöker verkligen, men jag är ingen maskin. Ändå är det så jag känner mig. Som en jävla maskin.