Maraton

By fnym juni 24, 2019

Jag lovade att jag skulle sluta springa men det enda jag gjorde var att springa ännu snabbare. Visst kan jag njuta på vägen. Andas in och andas ut och älska livet. Det kan jag och det gör jag men ändå går det så fort att jag har svårt att minnas vad som hände i förrgår. 

Vad säger det om mig? Kan någon snälla förklara för jag förstår inte och jag är blind för det andra ser. De säger att jag är stressad att jag har för mycket och att det måste vara något mer. Men jag känner inte stressen. Upplever inte att det är något mer. Jag tycker det är lagom, en blandning av för mycket och för lite och faktiskt helt perfekt. 

Det går så fort och jag hinner inte med. Nyss var det vinter och snart är det sommar och jag förstår inte var tiden tog vägen. Det är jobbigt, läskigt och skönt på samma gång. Jag förstår att jag flyr, men jag vet inte från vad för det känns inte som att jag har något att skynda från. Det har jag gjort så många gånger och jag vet hur det känns. Men det här, det är någonting annat. 

Empty comment list

Leave a Comment

Related Articles