Välj en sida

Det är slut nu. Och det känns i hela min kropp. Jag fascineras över det melankoliska mörker som avskedet har lämnat inom mig. Aldrig någonsin hade jag trott att ett band skulle lämna ett så stort avtryck. Men kanske är det inte så konstigt. I nästan halva mitt liv har jag burit musiken med mig. I de stunder jag varit lyckligast i världen, och när jag funderat på om livet verkligen är värt att leva. Jag har skrattat, gråtit och älskat musiken villkorslöst. Varenda låt, med undantag för en jag nog aldrig kommer förstå mig på, men som på något sätt ändå har sin charm. Så många minnen. Så många känslor. Så jävla mycket kärlek. Tack Kent.

Orden räcker inte till. Hur skulle de kunna göra det? Förmodligen är det nog bara Jocke själv som kan förklara. Med sin språkmagi sätta ord på det många av oss känner. Men det kommer han inte göra. Den sista sången ebbade ut till ekot av tusentals applåder och kvar stod jag med blöta kinder och ett tomt bröst.

Tack. Tack som fan för jag fått uppleva er musik. Tack för att ni har fått mig att känna känslor jag inte trodde fanns. Tack för att jag har fått stå långt fram i ett euforiskt publikhav så många gånger att jag tappat räkningen. Tack för att jag fick krama om två av er och tacka på riktigt. Tack för allt. Jag är så jävla tacksam. Det är slut nu. Men er musik kommer för evigt leva kvar. Ni är för alltid. Då som nu för alltid.