36

By fnym september 19, 2017

När tiden är knapp är det så lätt att glömma vad som egentligen är viktigt. Jag, på jobbet, i ett litet rum. Du, någon annan stans, gråtandes i mitt öra. Liten, rädd och vilsen. Överfallen av en känslostorm som målar hela världen svart. Jag, lugn, låtsaslugn. Sväljer hårt och på håll känner jag vinden från den storm du befinner dig i. Men jag står kvar. Stärkt av ditt förtroende. Du ger mig dina tårar. Och fast det inte syns så får du får mina. Osynliga, starka silvertårar, för det faktum att du väljer mig, det är stort.  

Men det är vardag. För en liten stund ger jag dig min tid. Du förtjänar all tid, med där och då kan jag inte ger dig mer. Jag har annat att göra, viktiga saker som bara inte får dra ut på tiden. Någon måtta får det vara. Jag fick dina tårar. Du fick min tid. Men så fort den värsta stormen lagt sig återgår vi till det som var. Jag, tillbaka in i vardagen, som om ingenting har hänt, trots att allt, precis allt har hänt. Du, någon annan stans, fortfarande med blöta kinder, men kanske, lite större, lite mindre rädd och lite mindre vilsen. Kanske.

Empty comment list

Leave a Comment

Related Articles