21

By fnym maj 28, 2017

Vid havet kan jag slappna av. Släppa alla tankar, liksom låta vågorna göra mig tom. En bra tomhet. Jag har alltid undrat hur en gör för att tänka på ingenting, “blunda och tänk på ingenting, låt alla tankar rinna iväg”, hur då? Men idag, som nu är för några dagar sedan, när jag låg på en mjuk strand där sanden formades efter min kropp och där salta vågor bröts och blev till vitt skum förstod jag att jag faktiskt kan. Jag behöver bara ett hav. För då kan jag släppa alla tankar och tänka på ingenting. Och det var vad jag gjorde, helt stilla låg jag, med ljudet av hav i mina öron och tänkte på absolut ingenting.

Havet. Jag älskar havet. Dess doft, ljud och det mjuka vattnet som smeker ens hud samtidigt som kroppen lyfter. Får den att sväva i salt vatten.

Och sista kvällen kom det över mig. En känslostorm när jag insåg att det är sista gången, i alla fall för nu, och för en tid framöver, jag får uppleva det jag inte riktigt kan förklara. Sju år, nästan åtta, en tredjedel av mitt liv, på en bassängkant och i vattnet de som i början var barn, men som nu blivit till unga vuxna, kloka och helt jävla fantastiska människor. Jävlar vad jag kommer sakna er. Och där stod jag på balkongen med tårar salta som havet längs mina kinder.

Empty comment list

Leave a Comment

Related Articles