Välj en sida

Jag blev rädd. En stilla natt i juli, precis innan gryning när dimman svävade över ännu solvarm asfalt, steg min puls. I mitt huvud hände allt som aldrig någonsin få hända, och det på bara några få sekunder. Snabbt. Måste skynda mig. Måste bort. Men jag hann inte. Männen som bara genom sin uppenbarelse fick min puls att stiga är snart intill mig. Och jag andas ut. Männen är inte män. Bara tre pojkar, ja nästan barn, som är ute på nattliga äventyr. De tittar på mig, skrattar till och går vidare. Och jag står kvar och skäms.

Kanske är det inte konstigt att mitt hjärta rusade den sommarnatten. För trots att jag sällan känner mig rädd eller utsatt är jag väl medveten om vad som alldeles för ofta har hänt ensamma tjejer på ödsliga platser. Och där och då var jag den en ensamma tjejen på den ödsliga platsen. Förmodligen var min reaktion naturlig eftersom jag dagligen matas av nyhetsrubriker som mer eller mindre säger att jag måste akta mig. Att jag måste vara försiktig. Och att jag måste tänka mig för.

Tjejers utsatthet är ett ständigt diskuterat ämne. Så även mäns oskyldighet. Ord står mot ord och helt plötsligt är alla kränkta. De inblandade, och de som ser på. Offret. Förövaren. Och alla oskyldiga män. Och jag, jag vill inte vara den. Den som med min misstänksamhet kränker de oskyldiga. Men hur ska jag som ensam tjej på en ödslig plats undvika de oundvikliga tankarna när jag vet att jag enligt alla siffror som finns är i fara?

Jag blev rädd. Sedan skämdes jag över min dumhet innan jag slutligen började reflektera över vad rädslan grundade sig i. Och plötsligt kände jag mig inte längre så dum, för i ett samhälle där patriarkatet härjar fritt är det inte konstigt att jag då och då känner mig underlägsen. Och jag antar att det är något jag måste acceptera, hur skevt det än är. Men då måste också männen, eller i det här fallet pojkarna, acceptera att de skrämmer mig. Att jag; och andra flickor, tjejer och kvinnor ibland upplever pojkar, killar och män som hotfulla. Hur oskyldiga de än är.