45

By fnym november 13, 2017

I fredags packade jag tävlingsväskan. Samlade ihop mig själv och åkte till Norrtälje för att tävla i crossfit. Det var ett år sedan sist – men då i lag tillsammans med starka vänner att delvis förlita mig på. Nu var jag ensam, och bakom mig hade jag ett år av kaosartad träning. Det senaste halvåret har på många plan varit mer stabilt än det första. Men jag har dragit ner på volymen, och försökt övertyga mig själv om att jag tränar för att det är kul. Utan press. Och framförallt utan krav på att leva som en satsande atlet. För jag satsar inte på min idrott, även om jag älskar den och fortfarande drivs av att kunna prestera. Vinna. Om än bara över mig själv.

Jag gjorde min bästa tävling hittills. Mitt mål var att ha kul. Och att inte tänka ihjäl mig själv. Jag dog nästan på det första eventet. Så jävla jobbigt var det. Och så jävla mycket älskar jag att trotsa tankarna som säger åt mig att ge upp. Jag tog mig till semin. Och där, i min första semifinal som individuellt tävlande atlet placerade jag mig på en femte plats. Framför mig hade jag fyra atleter som alla tillhör eliten, även långt utanför Sverige. Jag tog mig till final. Och där, i min första final som individuellt tävlande atlet log jag när jag missade lyft efter lyft inför en kokande publik. Där vann jag, över mig själv och mitt kaosartade träningsår.

Empty comment list

Leave a Comment

Related Articles