Välj en sida

Jag ska börja ett nytt jobb. Kontraktet är skrivet och den näst sista maj gör jag min första dag. Det känns rätt. Spännande, roligt och utmanande på samma gång. För en människa som jag, med ett kontrollbehov av det större slaget är det, såklart, en lättnad att efter en (kort) tid av ovisshet veta vad som väntar.

Min moral har gjort att jag skämts över den situation som fram tills i mitten av förra veckan har varit ett faktum. Dumt, ja. För jag är också medveten om att det är ett privilegium att varje dag ha en stabil och trygg arbetsplats att gå till. Å andra sidan har jag så länge jag kan minnas levt med det så kallade duktig-flicka-syndromet med tankarna prestera, prestera, prestera som följd. Men det är ju också vad jag vill. Prestera.

Och för att klargöra, om nu någon skulle undra. I slutet av mars kom beskedet att byrån jag jobbade på skulle avvecklas. Några dagar senare tömdes kontoret men min anställning avslutades inte förrän 2 maj. Och en vecka senare skrev jag på det nya kontraktet. prestera, prestera, prestera. Kanske har jag duktig-flicka-syndromet att tacka.