Välj en sida

Det är slutet av maj och den här veckan blev det sommar över en natt. Träden exploderade och varm luft smekte bara ben. Jag tror inte tanken var att det här skulle handla om väder, ändå tycks jag hittills varit mån om att varje vecka beskriva vad som händer utanför mitt fönster. Å andra sidan, varför inte?

Imorgon åker jag till Spanien med några av de människor som lärt mig vem jag är. En del av dem har jag känt sen de var barn. Det är en ära att få vara nära unga människor. Att se dem växa upp och lära sig om livet. Det är också svårt, för jag som i andra sammanhang alltid varit, och fortfarande är, yngst – är tillsammans med dessa människor äldst. Vuxen. Imorgon åker jag till Spanien tillsammans med den grupp ungdomar jag är simtränare för, och som vi har längtat.

Spanien. Det enda land jag skrev fel namn på när det var dags för det stora Europaprovet i, vad kan det ha varit, femte klass? Jag kunde allt, och mycket mer därtill, för jag visste att det stod extrapoäng på spel. Och visst fick jag mina extrapoäng för alla de berg, sjöar och städer jag inte behövde kunna. Men till ingen nytta. För på provet jag sedan fick tillbaka, den från början tomma Europakartan jag med barnslig handstil fyllt med mer text än vad som egentligen fick plats, fanns en röd pil. En sån där böjd med två spetsar som visar att någonting ska byta plats. I det här fallet Spanien och Frankrike. Min kropp fylldes av självhat och jag gjorde det enda rätta. Låste in mig på toaletten. Och grät.