Det här är min fristad. En plats där jag delar med mig av det stora och det lilla. Och snälla, ta mig inte på orden. För mitt textjag är inte alltid jag.

23

By fnym Uncategorized

Människors olikheter fascinerar mig. Våra beteenden, hur vi agerar, och inte minst hur vi hanterar och reagerar på olika situationer. Den period av understimulans jag befunnit mig i de senaste månader har satt fysiska spår på min kropp. Hur och vad är av mindre betydelse, men det är så tydligt nu, när det har vänt. När jag återigen är i en fullspäckad vardag, med måsten, viktiga och mindre viktiga. Då trivs jag. Då mår min kropp bra.


Det är märkligt hur folk tittar på en med menande blickar. Med blickar som nästan tar tag om ens axlar, skakar om en, och säger: du måste ta det lugnt. Men det är inte sant. Visst ligger det mycket i att en måste lära känna sin kropp och de signaler den sänder ut. Lära sig att ta ett kliv tillbaka och slappna av, åtminstone då och då. Det är viktigt, så visst ligger det sanning i det. Men det blir fel när människor, vänner och ytliga bekanta, försöker stoppa det flow i alla fall jag behöver för att vara mitt bästa jag. Omtanke, självklart är det av omtanke, kärlek och välvilja, men den här vintern och våren har lärt mig att jag behöver krav från omgivningen för att må bra. Stora krav och mindre krav, det viktigaste är att de inte bara är på mina villkor. För pressa mig, och att sätta krav på mig själv, det är något jag är bra på. Lite för bra på. Men det är inte alltid tillräckligt.

22

By fnym Uncategorized

Jag färgade håret rosa och började nytt jobb. Två ganska stora förändringar, den ena, såklart, lite mer väsentlig än den andra. Men ändå. Det slog mig också att jag faktiskt aldrig bott själv i mer än några dagar, åtminstone inte i mitt eget hem. Jag blev sambo direkt, och sedan dess är det mest jag som ibland varit bortrest. Men inte nu.  

Förmodligen är det nyttigt att få känna av kontrasten, skillnaden mellan ensamhet och tvåsamhet – för den är stor. Och då menar jag inte att ensamhet behöver innebära att en är ensam, utan mer det faktum att vardagen blir så himmelens mycket enklare när en är två.

Så efter att ha varit själv i huset en vecka inser jag att jag är så otroligt tacksam över att jag lever i den finaste tvåsamheten som finns. Jag delar mitt hus med en människa jag älskar, och som älskar mig tillbaka och tillsammans gör vi vardagen både fin och enkel. Det borde jag aldrig ta för givet.

21

By fnym Uncategorized

Vid havet kan jag slappna av. Släppa alla tankar, liksom låta vågorna göra mig tom. En bra tomhet. Jag har alltid undrat hur en gör för att tänka på ingenting, “blunda och tänk på ingenting, låt alla tankar rinna iväg”, hur då? Men idag, som nu är för några dagar sedan, när jag låg på en mjuk strand där sanden formades efter min kropp och där salta vågor bröts och blev till vitt skum förstod jag att jag faktiskt kan. Jag behöver bara ett hav. För då kan jag släppa alla tankar och tänka på ingenting. Och det var vad jag gjorde, helt stilla låg jag, med ljudet av hav i mina öron och tänkte på absolut ingenting.

Havet. Jag älskar havet. Dess doft, ljud och det mjuka vattnet som smeker ens hud samtidigt som kroppen lyfter. Får den att sväva i salt vatten.

Och sista kvällen kom det över mig. En känslostorm när jag insåg att det är sista gången, i alla fall för nu, och för en tid framöver, jag får uppleva det jag inte riktigt kan förklara. Sju år, nästan åtta, en tredjedel av mitt liv, på en bassängkant och i vattnet de som i början var barn, men som nu blivit till unga vuxna, kloka och helt jävla fantastiska människor. Jävlar vad jag kommer sakna er. Och där stod jag på balkongen med tårar salta som havet längs mina kinder.

20

By fnym Uncategorized

Det är slutet av maj och den här veckan blev det sommar över en natt. Träden exploderade och varm luft smekte bara ben. Jag tror inte tanken var att det här skulle handla om väder, ändå tycks jag hittills varit mån om att varje vecka beskriva vad som händer utanför mitt fönster. Å andra sidan, varför inte?

Imorgon åker jag till Spanien med några av de människor som lärt mig vem jag är. En del av dem har jag känt sen de var barn. Det är en ära att få vara nära unga människor. Att se dem växa upp och lära sig om livet. Det är också svårt, för jag som i andra sammanhang alltid varit, och fortfarande är, yngst – är tillsammans med dessa människor äldst. Vuxen. Imorgon åker jag till Spanien tillsammans med den grupp ungdomar jag är simtränare för, och som vi har längtat.

Spanien. Det enda land jag skrev fel namn på när det var dags för det stora Europaprovet i, vad kan det ha varit, femte klass? Jag kunde allt, och mycket mer därtill, för jag visste att det stod extrapoäng på spel. Och visst fick jag mina extrapoäng för alla de berg, sjöar och städer jag inte behövde kunna. Men till ingen nytta. För på provet jag sedan fick tillbaka, den från början tomma Europakartan jag med barnslig handstil fyllt med mer text än vad som egentligen fick plats, fanns en röd pil. En sån där böjd med två spetsar som visar att någonting ska byta plats. I det här fallet Spanien och Frankrike. Min kropp fylldes av självhat och jag gjorde det enda rätta. Låste in mig på toaletten. Och grät.

19

By fnym Uncategorized

Jag ska börja ett nytt jobb. Kontraktet är skrivet och den näst sista maj gör jag min första dag. Det känns rätt. Spännande, roligt och utmanande på samma gång. För en människa som jag, med ett kontrollbehov av det större slaget är det, såklart, en lättnad att efter en (kort) tid av ovisshet veta vad som väntar.

Min moral har gjort att jag skämts över den situation som fram tills i mitten av förra veckan har varit ett faktum. Dumt, ja. För jag är också medveten om att det är ett privilegium att varje dag ha en stabil och trygg arbetsplats att gå till. Å andra sidan har jag så länge jag kan minnas levt med det så kallade duktig-flicka-syndromet med tankarna prestera, prestera, prestera som följd. Men det är ju också vad jag vill. Prestera.

Och för att klargöra, om nu någon skulle undra. I slutet av mars kom beskedet att byrån jag jobbade på skulle avvecklas. Några dagar senare tömdes kontoret men min anställning avslutades inte förrän 2 maj. Och en vecka senare skrev jag på det nya kontraktet. prestera, prestera, prestera. Kanske har jag duktig-flicka-syndromet att tacka.

18

By fnym Uncategorized

Vecka två och jag höll på att glömma. Jag vill få rutin. Jag vill formulera tankar. Och jag vill skriva mer. Därför vore det ju så dumt, att redan vecka två glömma bort.

Tiden flyger. Det känns som att träden blir grönare för varje timme som går. Växtvärk. En sen vår. Men fin, varm och kvittrande, såsom våren alltid är. Jag älskar våren. Ljusa mornar med varm morgonsol. Det ger mig så mycket energi, ja mer än vad jag vanligtvis har. Och det är passande, för det känns som om någonting bra håller på att ske.

Jag kom hem till ett Sverige med gröna träd och rosa körsbärsblom. En vecka i värmen och hem till en sprudlande vår. Det är jag lycklig över. Att jag fick tid att bara vara. Att ligga i varm sand och till ljudet av hav fastna i berättelser. Det gjorde mig gott.

17

By fnym Uncategorized

Jag läste om en dagbok. Eller om någon som skrev dagbok, och tanken slog mig – jag borde också. Veckovis, en gång i veckan borde jag skriva om vad som händer, vad jag tänker, känner och gör. Om viktigt och oviktigt, för det är så lätt att glömma. Och så fint att istället för att glömma, spara varje vecka för att kunna se tillbaka. Att kunna klicka sig bakåt i tiden och läsa om hur vintermörkret blir till vår, som blir till vinter igen innan det slutligen blir vår på riktigt. Så har det varit nu.

Det är också mycket som har hänt under denna vinter-vår-vinter-vår. Oförutsägbara händelser som tvingat mig till stora förändringar. Och jag gillar det. Den stabila grunden blev osäker innan den slutligen krackelerade helt. En konkurs och jag blev utan jobb. Och med det kom tusen och åter tusen möjligheter. Skakigt, absolut. Men också nyttigt, spännande och självutvecklande.

Runt omkring mig kvittrar fåglarna. Några av dem är samma som hemma, trots att jag befinner mig i ett annat land. Det är april. Hemma snöar det, här kan jag bada i havet.

Sälj din själ till ett band

By fnym Uncategorized

Det är slut nu. Och det känns i hela min kropp. Jag fascineras över det melankoliska mörker som avskedet har lämnat inom mig. Aldrig någonsin hade jag trott att ett band skulle lämna ett så stort avtryck. Men kanske är det inte så konstigt. I nästan halva mitt liv har jag burit musiken med mig. I de stunder jag varit lyckligast i världen, och när jag funderat på om livet verkligen är värt att leva. Jag har skrattat, gråtit och älskat musiken villkorslöst. Varenda låt, med undantag för en jag nog aldrig kommer förstå mig på, men som på något sätt ändå har sin charm. Så många minnen. Så många känslor. Så jävla mycket kärlek. Tack Kent.

Orden räcker inte till. Hur skulle de kunna göra det? Förmodligen är det nog bara Jocke själv som kan förklara. Med sin språkmagi sätta ord på det många av oss känner. Men det kommer han inte göra. Den sista sången ebbade ut till ekot av tusentals applåder och kvar stod jag med blöta kinder och ett tomt bröst.

Tack. Tack som fan för jag fått uppleva er musik. Tack för att ni har fått mig att känna känslor jag inte trodde fanns. Tack för att jag har fått stå långt fram i ett euforiskt publikhav så många gånger att jag tappat räkningen. Tack för att jag fick krama om två av er och tacka på riktigt. Tack för allt. Jag är så jävla tacksam. Det är slut nu. Men er musik kommer för evigt leva kvar. Ni är för alltid. Då som nu för alltid.

Fristad

By fnym Uncategorized

Galopp. Hovar klapprandes mot mjukt gräs som decemberfrosten gjort hårt. En hjord tama vilddjur på språng. På flykt från det som tyglar. I munnen en besk smak från något gammalt. Någonting som för länge sedan ruttnat, men som trots det envist stannar kvar.

Glöd. Under djurens hovar brinner fruset gräs. Ilskna lågor sprider sig, biter sig fast och bränner det som inte kan brinna. Det som för länge sedan borde brunnit upp, men som trots otaliga bränder förblir oberört.

Adventsljus. Stjärnor i varje människas fönster. Vittnar om att julen ännu än gång omfamnar en skakig värld. Sprider värme och får oss att glömma det som aldrig lämnar oss helt. Det som gör människan till den hon är. Solen går upp. Solen går ner. Tiden går. Och det är fint.

En julinatt

By fnym Uncategorized

Jag blev rädd. En stilla natt i juli, precis innan gryning när dimman svävade över ännu solvarm asfalt, steg min puls. I mitt huvud hände allt som aldrig någonsin få hända, och det på bara några få sekunder. Snabbt. Måste skynda mig. Måste bort. Men jag hann inte. Männen som bara genom sin uppenbarelse fick min puls att stiga är snart intill mig. Och jag andas ut. Männen är inte män. Bara tre pojkar, ja nästan barn, som är ute på nattliga äventyr. De tittar på mig, skrattar till och går vidare. Och jag står kvar och skäms.

Kanske är det inte konstigt att mitt hjärta rusade den sommarnatten. För trots att jag sällan känner mig rädd eller utsatt är jag väl medveten om vad som alldeles för ofta har hänt ensamma tjejer på ödsliga platser. Och där och då var jag den en ensamma tjejen på den ödsliga platsen. Förmodligen var min reaktion naturlig eftersom jag dagligen matas av nyhetsrubriker som mer eller mindre säger att jag måste akta mig. Att jag måste vara försiktig. Och att jag måste tänka mig för.

Tjejers utsatthet är ett ständigt diskuterat ämne. Så även mäns oskyldighet. Ord står mot ord och helt plötsligt är alla kränkta. De inblandade, och de som ser på. Offret. Förövaren. Och alla oskyldiga män. Och jag, jag vill inte vara den. Den som med min misstänksamhet kränker de oskyldiga. Men hur ska jag som ensam tjej på en ödslig plats undvika de oundvikliga tankarna när jag vet att jag enligt alla siffror som finns är i fara?

Jag blev rädd. Sedan skämdes jag över min dumhet innan jag slutligen började reflektera över vad rädslan grundade sig i. Och plötsligt kände jag mig inte längre så dum, för i ett samhälle där patriarkatet härjar fritt är det inte konstigt att jag då och då känner mig underlägsen. Och jag antar att det är något jag måste acceptera, hur skevt det än är. Men då måste också männen, eller i det här fallet pojkarna, acceptera att de skrämmer mig. Att jag; och andra flickor, tjejer och kvinnor ibland upplever pojkar, killar och män som hotfulla. Hur oskyldiga de än är.